Idylliv

Föreställ er följande; en storfamilj som julbakar i ett lantkök.
Det stökas, skrattas, några lussekatter bränns vid,
pepparkaksljuslyktan ser ut som en hög älgbajs, fudgen blir gudomlig
och knäcken likaså. Middagen, som smakar ljuvligt, intas under
livliga, intressanta diskussioner och samtalsämnen mellan
generationerna, det skojas friskt och med enorma mängder värme. När
alla har ätit klart åker en gitarr fram, Cornelis hedras och det blir
såväl solosång som allsång. Ute faller snön helt stilla där
hästarna står och tuggar på sitt hö.

Jag och svärfar går ut och tar hand om hästarna, tar in dem och ger
dem mat. I ljudet av hästarnas tuggande och i doften och värmen av
dem pratar vi om liv och kärlek. Samtidigt inne i huset skapas band
mellan barn och ungdomar som träffat varann för första gången och
de finner varann och knyter banden. Kvällen avslutas med vin och prat
i det varma köket.

Söndag morgon bjuder på såväl sovmorgon som gemensam storfrukost
för alla 13 personer ungefär vid den tid som andra familjer äter
lunch. Ute skiner solen mot den gnistrande, knarriga snön. Med mätta
magar ger vi oss ut med pulkor, hund och hästar. Det finns något för
alla. Det åks pulka, byggs snögrottor, promeneras, skrattas , busas
och rids. Jag red också. För er som inte vet det är jag en riktig
gammal hästtjej, som såväl haft egna hästar som jobbat med dem på
heltid...

Till det här måste tilläggas att det rör sig om umgänge med
öppna, varma, charmiga människor som klampade rakt in i mitt hjärta,
såväl barn som vuxna.

Så. Har ni föreställt er?

Det var så mitt första möte med svärfar och hans familj blev. Som
stora sonen sa med glitter i ögonen "Det var så roligt! Och som att
vara på besök i Bullerbyn, men utan att vara pretto!"

Jag är såld. Som att ha blivit förälskad i en hel familj.