Bubbel

Nu var det flera dagar sen jag drack sånt här. Och idag har varit en
så enormt strulig dag. Skulle ha varit min sista dag på jobbet, men
jag är inte klar. Inte på långa vägar. Antiklimax, liksom. Stora
sonen labil och ur form, Lilla klampar på okänsligt och bråken
eskalerar. Höstlovsmys. Jo, tjena.

Men denna kaosdag som det varit (suttit på toa och gråtit av stress
och ilska två gånger..) landar ändå fint.

Jag tänker bubbel. På många plan.

Värde

Jag har fått lära mig att tanken om att jag inte är värd det ena
eller andra är en myt. Att det som talar mot den myten tillexempel är
det att vi som människor i grunden har ett värde som ser likadant ut.
Att jag har samma rättigheter som vem som helst. Att mitt värde är
lika stort som någon annans bara i det att jag är människa.

Jag tänker mycket på det just nu. Värdet i att vara människa. Jag
vill att alla underbara människor ska se, veta och känna sitt värde.
Och jag hoppas att även jag ska. Nu och sen. Alltid.

Roadtrip

Jag har varit iväg på en liten resa. Besökt Skåne och Danmark. Vi
har bott på slott och knatat omkring i Christiania. Vi har ätit
hummer och ostron och vägkrogsmat. Druckit champagne och kaffe från
bensinmacken. Jag har somnat på hans arm på kvällarna och jag har
somnat så snabbt att det är osannolikt. Jag förstår om det är
svårt för honom att tro på att jag har rejäla sömnproblem. Jag har
inte bara somnat snabbt, jag har dessutom sovit som en stock.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva de här dagarna och hur det
har känts. Det har inte funnits något skav av något slag. Vi
fungerar tillräckligt lika för att inga större kompromisser behövs.
Eller snarare inga.. Jag kan inte komma på någon. Det är så mjukt.
Så otroligt mjukt.

Vi hann träffa Jo en liten stund. Så skönt, så enkelt. Det känns
som att vi alltid umgås trots att vi faktiskt bara ses ett par gånger
per år. Vi delar vardag genom alla telefonsamtalen. De dagliga. De
flera gånger om dagen.

Hon sa till mig ikväll att hon tyckte att Kå (Kå, han får heta Kå.
Jag ogillar bara en bokstav som benämning på någon här i bloggen.
Det är bara O, som alltid kallats O som får vara en bokstav) kändes
som "så på riktigt, som en riktig person". Jag förstår så väl vad
hon menar, men också det har jag svårt att sätta ord på.

Det tycker jag med att han gör, känns på riktigt. Ur det riktiga
kommer värme, omtänksamhet, humor, tankar och allt det här... så
mjukt. Han är försiktig. Men inte feg.

Jag är så trött nu. Men ville skriva lite. Nu är han hemma hos sig
och jag är här. Ska somna, sova och vakna ensam. Jag tror att jag är
tillräckligt trött för att fixa de första två. Men jag ser inte
fram emot att vakna ensam. Det är tomt.

Min förälskelse tar allt mer form och djup. Det skrämmer. Varje
gång vi skiljs åt tror jag att vi nog inte kommer att ses mer. Jag
undrar hur jag ska få bukt med det. Och samtidigt känns det ju
otänkbart att vi skulle ha allt det här fina och nära utan att han
ville det på riktigt. Alltså inte försvinna... Men jag vågar inte
riktigt tro på det. Hoppas, ja. Tro, njaäe.

Utsikten vid frukost

Druckit bland annat det här

Äter det här

Bor här