Saknar

Jag saknar mina syskon.

Så otroligt, otroligt mycket.

Älskar

Jag älskar dig.
Jag vaknar med min mun mot din kropp, din doft in i mig, dina fötter mot mina. Lite vaknar du, ser på mig med ett leende, drar mig närmare så att huden blir komplett och blundar igen.

Du säger att jag är perfekt, mendet vet jag förstås att jag inte är. Men kanske är jag perfekt för dig? Kanske, kanske är det så. Du är perfekt för mig. Och du blir aldrig arg på mig. Att vara med dig är så mjukt. Lika mjukt som att lägga kinden mot din axel.

Vi har påbörjat en del av vår historia. Delen där du och jag lever tillsammans. Det är snart ett år sedan min mage slog en volt när du satt mittemot mig och pratade. Jag minns stunden exakt. Vi hade pratat flera timmar om allt mellan himmel och jord. Satt mittemot varann med varsin öl. Och pratade om öl. Helt banalt och inget särskilt just då. Men min mage sa. Och det pirrade till. Och jag förstod inte riktigt, för det var ju du. Som jag vetat vem du är så många år.

Jag tycker om att du känner mig. Och att du hör mig och ser mig och därför vet mig. Du vet vilken som är min favoritchoklad. Du vet mina svagheter och du vet vad jag inte tycker om. Och jag vet om dig. Det är tryggt. Jag är trygg. Men jag kommer aldrig, aldrig att ta dig för given.

Jag älskar dig. Så mycket. Du är det bästa som hänt mig på många år. Jag vill att du ska fortsätta hända mig. I många år till.




Skickat från min iPhone

Välja livet

Vi har tömt, möblerat om och fixat i huset idag. Huset jag bodde i några år och som jag kallade ångestlådan då. Det är inte mindre förknippat med ångest nu. Men nu ska det säljas och jag hoppas att det denna gång ska bli ett hus som fylls av lycka.

Jag har inte skrivit om vad som egentligen hände. Jag tror att jag valt så för att skydda barnen och Ms mamma och syster. Men alla vet ju ändå. Så nu berättar jag.Att han tog livet av sig. Han, barnens biologiska far. Han, som jag levde i ett mycket destruktivt förhållande med. Han, som sa upp sig som far till äldsta sonen. Jag har skrivit om honom förr.

Det är så mycket som hänt denna månad. Så mycket som kommit fram och så många frågor. Så många känslor. Så mycket rädsla. Så mycket kärlek och så mycket hjälp.

Begravningen var i onsdags. Några dagar innan kallade jag till extra bolagsstämma för att se över styrelsens sammansättning i det ena bolaget. Sedan träffade jag mäklaren för försäljning av huset och pratade med en jurist om företagen samtidigt som mäklaren gick runt i huset. För att jag sedan skulle åka hem och ge fyra tonåringar mat, kärlek och uppmärksamhet. För att efter att de somnat sitta i telefonmöte och därefter förbereda möte på banken som skulle ske dagen efter. Det beskriver lite av hur det varit. Och kommer att vara ett tag till.

Men idag har vi alltså varit i huset. Jag blir påmind. Om hur han talade om för mig hur värdelös jag var. Hur jag skulle misslyckas i livet.

Och idag är han död. Och jag lever. Jag lever ett liv fyllt av vänner och kärlek och resor av alla de slag. Och han valde bort livet. Han var mycket sjuk såväl fysiskt som psykiskt och han var väldigt ensam. Ensamheten valde han själv. Att inte ta någon hjälp med något valde han själv. Att dricka för mycket och att jobba för mycket, det valde han själv. Jag valde livet när jag lämnade honom och jag tror att åren med honom gjorde att jag uppskattade livet ännu mer efter det. Eller, jag vet att det är så.

Och nu vet jag, mer än någonsin förr, att jag inte alls var så värdelös. Att jag inte är det. Och jag väljer livet och är tacksam. För solen, barnen, dofterna, min kropp, min kärlek, vännerna, havet....

Han valde faktiskt inte bort livet i den sekunden han hoppade framför tåget. Han valde bort livet för länge sedan. Och det är så vansinnigt tragiskt.

En dag

där föredetta grannen bjuder på finaste fikan efter att jag och Lilla träffat mäklaren för försäljningen av Ms hus. Ett gott samtal och goda bullar. Mitt i all kaos. En liten vila i vårvärmen.

En kväll

Med finaste ME. Mitt i allt. Kärlek och omtanke och en liten stunds vila. Och bubbel.

Mycket

En myskväll hemma hos Kå. Eller?
Jag är långt ifrån den perfekta flickvännen just nu. Så här ser det ut när jag "bara ska avsluta ett par grejer" en kväll. Han däremot är den perfekta pojkvännen. Hela tiden. Han lagar matlådor åt barnen, städar och tvättar och tankar min bil. Pussas. Blir inte arg när min revisor ringer mitt under fredagsmiddagen och jag måste gå ifrån. Pussas mera. Han är helt fantastisk banne mig. Jag ber honom om ursäkt. Jag tycker inte själv att det är ok så som jag beter mig just nu. Men jag måste, jag har tagit på mig att försöka rädda företagen och jag är skyldig enligt lag att förvalta dödsboet och se till barnens bästa.

På onsdag är det begravning. Jag är rädd för den. Jag har ingen egen sorg i det här. Det gör ont i mig för barnens skull och för hans mamma och syster. Det är min sorg. Och det tragiska i det. Som är så stort och mörkt att jag inte kan tänka närmare på det.

Jag vill att begravningen ska vara över. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att allt bara ska få vara bra nu.

Chefen

Måndag. Stressiga svåra möten innan jag kom till kontoret. Direkt in i nästa möte när jag kom dit. Klockan 15 hade jag fortfarande inte ätit lunch men slog mig ner vid mitt skrivbord med en kopp kaffe. Där stod en jättebukett med ett kort "Välkommen till din nya arbetsplats ! Från dina tjejer."

Jag blev tårögd. Jag blev inkastad hos dem bara några dagar efter Ms död och de har mitt i chock och kaos backat upp mig och jobbat på helt underbart. Och till råga på allt vill de ha mig där. Välkomnar mig. Jag måste i deras ögon gjort något rätt denna första vecka.

Och de presenterar mig för leverantörer och kunder som deras nya chef.

Det här nya jag hamnat i är mycket, mycket märkligt. Men på något underligt sätt är det delvis bra. Jag vill åka till jobbet trots att det är ett sådant kaos, trots att de är så svårt. Anledningen är egentligen enkel. Det beror på "mina tjejer". Det team vi är. Det är ju så jag vill jobba. Jag jobbar nu. På riktigt.