Tillit. Inte det lättaste att känna eller göra sig förtjänt av. Jag är ju som bekant rädd för att bli lurad, så tillit är en marig grej.
Men jag gör det ändå. Åt många håll, landar i det. I makabra situationer där jag skruvas upp kan jag vända mig om och se vad det är jag tror på. Tillit kan bli stärkt av att den attackeras. Bli djupare och innerligare och lite som ett eget väsen som påverkar de som litar på.
Jag väljer ärlighet. Igen. Och öppenhet. Glad för det ärliga mot mig. Ni vet vilka ni är.
Överallt små ljus av hopp, vänlighet, kärlek och omtanke.
2 kommentarer:
Du och jag har en gemensam bekant som i varje fall gnager på min tillit och jag anar kanske varför. Jag ville bara skriva det, men jag vet inte om du upplever samma sak med den personen. Jag vill inte skriva mitt namn om han läser.
Jag har sällan problem med tilliten vad det gäller bekanta, av den enkla anledningen att jag inte känner någon genuin tillit för de som bara är bekanta. Den tillit jag skriver om i mitt inlägg här handlar om den tillit som uppkommer mellan människor som står varandra nära, riktiga vänner och i viktiga relationer. Det är tråkigt att det här är något som gnager dig och jag hoppas att du kan reda ut det så att du får ro. Lycka till!
Skicka en kommentar