Oro

Stora sonen har de senaste två veckorna kämpat med sig själv.
Nedåtsnurrar var och varannan dag.

Jag är för trött för att förklara mer utförligt än att han
fastnar, blir frustrerad, känner sig misslyckad. Idag brast det med
tårar och elände. Vi pratar massor, men kommer inte fram till någon
lösning...

Jag tror att han påverkas av att hans biologiska pappa plötsligt
visar (om än väldigt lite) intresse för honom och säger de mest
verklighetsfrånvända saker. Och av att Kå kommit in i våra liv. Han
har pratat om båda. Och han har har pratat om Ettan och Ettans familj,
som han fäste sig väldigt vid.

Min Stora son har varit tvungen att gå igenom många separationer han
med. Både de som lämnat oss frivilligt och de som dött. Och det har
satt sina spår.

Jag har försökt hjälpa honom med basläget. Mat, kärlek, lugn,
renbäddad säng och det jag tror är klokt. Han sa att det kändes
lite bättre när jag nattade honom, men att problemen kvarstår. Jag
sa att jag förstår det, men att problem är lättare att ge sig på
om basläget är okej. Han höll nog med lite.

Jag är orolig.

Jag glömmer aldrig hans depression och hur fruktansvärt det var att
ha ett barn som inte ville leva. Jag vill hjälpa, jag vill ge honom
lycka och verktyg, jag vill se honom med den starka livsviljan jag
sett ett tag, fram till nu. Jag vill aldrig att han släpper taget igen.

Hans klokhet, kreativitet, omtänksamhet, gnista och kärlek är vad
som borde lysa. Det är klart att han får vara arg och bli ledsen, men
det jag sett de senaste dagarna är inte bara det. Det finns en
uppgivenhet som smugit sig på. Och den vill jag... döda.

Sus

Vi susar lite. Går på spelning en kväll, teater en annan, dricker
bubbel, äter gott, sitter uppe hela natten och pratar, drömmer lite,
har härlig sex, skrattar, lagar mat åt varann, vill, ger, tar,
håller. Ibland bara hemma med barnen, men nära och enkelt och fint.

Men snart åker han bort igen och jag ska hålla monstrena i schack.
Det ska jag. För allt han gör och säger visar på att han vill komma
hem till mig igen. Han vill följa med på min nästa resa, han
frågade om han får. Han vill visa mig saker, han vill fira min
födelsedag. Han säger små enkla saker som gör det lätt att landa
hos honom. Men han ger mig inga stora ord. Inga höga löften. Jag tror
på honom, kanske just därför. Och för att han skickar en helt annan
sorts hälsningar ibland, utan ord, men som är större än så och
får mitt hjärta att bli helt varmt och jag undrar... Hur fin man får
vara, liksom?

Borderlineödla

Jag och Stora sonen tittade på Nyhetsmorgon. Jonas var där och visade
ödlor, sonen var mkt intresserad. Den sista ödlan som visades upp och
beskrevs var kameleonten.

"Kameleont. Borderlineödla." Säger sonen. Jag undrar hur han menar
då.
"Jo, den är väldigt fin och väldigt känslig. Och den byter snabbt.
Från argt röd till ledset grå eller ännu ledsnare svart. Ibland
sprudlande gul, men oftast glittrigt turkos"

Min favoritfärg är turkos. Man bara måste älska detta kloka, fina
barn.

Inga ord

Orden finns där i mig. Jag tänker dem. När du är nära säger jag
dem inte. Annars tänker jag att jag ska. Jag vill tro på att det jag
ser hos dig är sant. Jag vill tro på att det du gör är på riktigt.
Om jag kan det så spelar inte orden så stor roll. Och jag är ändå
rädd för orden. De är så ofta lögn.

Men när det känns som att jag ska svämma över av allt det starka
jag känner så vill jag helst stå på ett berg och skrika ut hur kär
jag är, hur viktig du är, hur mycket jag vill att du ska vara min.
För mina ord är ju sanna!

Men när jag somnar trygg på din mage en eftermiddag.. jag som inte
kan sova middag... så känns det inte som att det är att stå på ett
berg och skrika jag ska göra. Utan jag ska bara vara. Vakna av att du
stryker min kind och mitt hår och tittar på mig som om du tycker att
jag är vacker.

Storhandlat

En sak jag inte kunde göra på många år. Jag kan nu, även om det
ibland är svårt. Ju större affär desto värre. Köpcentrum allra
värst, den där inomhussorten. Idag med Lilla och utan yrsel och
tunnelseende klarade vi av hela inköpslistan.

En annan slags helg

Hur ska jag beskriva det? Bara att allt varit så otroligt bra? Att jag
och Kå åt en mysig middag med samtal om barnen och hur enkelt och
bekvämt umgänget är. Och att han möter mig i frågor jag har med
värme och engagemang. Att vi sen gick på improteater och det var hur
bra som helst. Jag hade berättat innan att impron varit en viktig del
i mitt liv och jag kände mig ganska naken i början av
föreställningen, rädd att han inte skulle gilla. Han gillade.
Mycket. Vi blev kvar på teatern där det oxå var em improviserad
liten spelning med en kille från Zimbabwe och ett band från
Hornstull. Och Svante som kör muntrumma. Vi drack vin och var glada
för bonusen. Vi åkte hem till Kå. Fick en natt och en morgon utan
barnen som var hemma på egen hand. Vi sov kanske inte väldigt mycket.
Men vi var väldigt mycket nära. Och det blev lång mysfrukost och han
skämde bort mig som vanligt...

Lördag fortsatte med att jag blev hämtad (i min bil) hos Kå av
vännen som jag har båten tillsammans med. Åkte till båtmässan och
drömde om stora segelbåtar och att segla jorden runt.... Och sen hem
för att göra middag åt fina tjejer som skulle komma på besök. Sex
kvinnor som bor på samma gata, kloka, roliga och kärleksfulla. Det
blev en otroligt lyckad kväll! Jag ville inte att den skulle ta slut.
Mellan några av oss är bekantskaperna ganska nya och det var väldigt
spännande. Jag hoppas att vi gör om det snart igen.

I dag söndag och dags att ge sig ut till båten med det nyinköpta
supermegabästamiljövänliga rengöringsmedlet för att ta bort
kalkringarna efter havstulpaner. Som vanligt köpte vi kaffe och bulle
på vägen ut. Fikade och stojade. Testade rengöringsmedlet... Inte en
endaste liten kalkringar fick vi bort trots gnuggande och fejande...
Så vi har nu gjort upp en annan plan och åkte till Erlandssons brygga
och rekade. Och jag ville handla typ allt. Om jag nån mer gång ska
testa att tröstshoppa så är det där! Jag vill köpa en massa fint
och smart till båten!

Nu är jag hemma igen. Har ätit rester från den goda middagen igår.
Är otroligt sömnig. Kå är på jobb. Barnen är glada.

Nä, jag vet inte hur jag ska beskriva. För nu har jag bara radat upp
saker jag gjort. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det känns? Jag
känner mig ganska normal. (Som i "inte ett freak"...) Varm och glad.
Hoppfull. Stark.

Och kär.

Bakluckefika mitt i båtfix

Morgonstund

Jag kom igång med morgonpromenaderna i fredags igen. De har legat nere
sedan jag åkte på lilla roadtripen och under nästan hela lovet. Men
fredag, lördag, söndag och idag har jag kört. Och det har hjälpt
mig att komma tillbaka på banan igen. Under lördagen dundrade den
stora tomheten in efter fredagens massiva dömanden. Ville bara fly,
boka en resa så att alla skulle slippa mig. Framförallt Kå. Tyckte
jag.

Men idag tror jag faktiskt inte att han vill det. Han har nämligen
inte vare sig gjort eller sagt något alls som skulle tyda på att han
vill bli av med mig. Tvärtom, i ärlighetens namn. Det där i fredags
i lördags.. Det var i mitt huvud.

Jag kämpade mig helt slut i helgen. Använde varenda färdighet som
finns. Och tog mig tillbaka utan att ha agerat på impulser eller ens
särskilt känslostyrt. Jag kände, jag surfade, jag beskrev, jag
grät, jag aktiverade mig. Och mellan varven bara var jag stilla. Igår
trött, men tomheten sjönk undan. Gjorde saker som jag behövt göra
länge, rensade, tog tag i, gjorde klart delar av det. Och sen kom
Stora Sonen hem och det gjorde det enklare.

Att jag var ensam hemma just den här helgen, med denna enorma
separationsångest och alla mina rädslor var en otrolig utmaning. Jag
har dragit allt flera varv och mig själv i dyn. Men jag gjorde det,
jag tog mig igenom utan att ha gjort något jag ångrar. Jag lät inte
tomheten ta överhanden någon längre stund. Jag ägnade mig åt
dömanden en del och jag hittade på saker i huvudet som inte är så
hjälpsamma. Men jag fastnade inte några längre stunder. Jag
bestämmer mig för att inte känna skam och inte känna att jag svikit
någon. För jag gick mina morgonpromenader, jag plaskade i vattnet,
jag kände alla dofterna, jag träffade vänner, jag var här och nu
mellan varven. Ingen Herr Meningslöshet fick stanna på mysweekend.

Facit får väl bli att jag klarade denna utmaning. Det gjorde jag.

Sista

Sista gången med gruppen idag. Tårta och tårar. Jag kommer att sakna
dem något fruktansvärt. Sakna sammanhanget, tryggheten i att få vara
någonstans där jag kan vara bara jag fullt ut utan skam. Där man
förstår. Nu inte mer. I över ett år har mina fredagsförmiddagar
förgyllts av dessa underbara människor, jag har lärt mig det
viktigaste jag någonsin lärt mig i hela mitt liv. DBT:n är det
bästa som har hänt mig.

Emotionellt utmattad gav mig sedan in till stan, träffade Cap om ett
projekt vi fnular på. Pratade strategier, juridik, bollade idéer. Jag
åt och utmattningen gav sig. Kå kom dit när vi avslutade mötet.
Fick pussas lite. Pratade om DBT:n och det att jag ska föreläsa för
psykologstudenter längre fram i november. Det ska bli väldigt roligt
och jag är glad för uppdraget. Kå skulle vidare på någon middag
och ME kom och avlöste honom. Vi tog ett glas vin och sen åkte hon
till fest och jag hem. Till tom lägenhet.

Där det enda jag kunde göra för att stoppa mig från att agera på
mina impulser var att gå och lägga mig och släcka lampan. Det var
fruktansvärt att vara ensam och i den höga sårbarhet jag var i då
och delvis är i nu så spann jag loss fullständigt i dömanden. Att
jag är emotionellt instabil råder det ingen tvekan om och det var som
att min säkerhet över att jag aldrig skulle bli utskriven från
gruppen om de inte trodde att jag klarar mig på egen hand var som
bortblåst. Jag ville be allt och alla om ursäkt för vem jag är, jag
led helvetes kval över riskerna för Stora sonens välbefinnande då
han för en gångs skull har träffat sin pappa idag, jag var säker
på att Kå kommer att lämna mig för allt jag vill och känner.

Efter ett par timmar reste jag mig, gick ut på nattvandring och
pratade med underbara tonåringar. Jag tvingade mig att aktivera mig
och det gav resultat.

Ja, det är smärtsamt. Ja, jag är rädd. Men jag stod emot impulserna
även denna gång. Till och med denna gång.

Tyngd

Det hände något inatt med känslan. När vi låg helt nära, du ville
närmare, jag andades din luft och mina tankar formade ord jag inte
vågade säga men kände. Du hjälpte mig när jag inte vågade fast du
var rädd du med. Vi nådde varann när du sa vad jag inte vågade fast
jag hade så mycket mer att säga. Jag sa det tyst in i din hud och jag
tror att den hörde och höll mig kvar.

Känslan i magen i morse hade en annan tyngd än förut och jag vet att
den tyngden kan vara lätt att bära, men också att den kommer att
stanna länge och kunna bli smärtsam. Nu är jag där. Där jag måste
fortsätta att vara jag, våga lita på mig, stå upp för mig och tro
att det är då du kommer att vilja fortsätta vara mig ännu närmare
än nu. Och våga låta dig om du vill. Nu är jag där. Jag önskar
mig tro. Jag vill inte bara hoppas.

Det blir bättre framåt kvällen

Idag har varit min första arbetslösa dag i hela mitt liv. Tänk att
jag lyckas träffa in det på samma år som jag fyller 40..? Och på
fredag är det sista gången i gruppen. Separationsvecka. Minsta sagt.

Men det är inte som att jag har haft lite att göra. Jag har så sjukt
mycket att göra och allt är mer eller mindre känslosamt. Igår två
gråtstunder på toa, idag en på... Arbetsförmedlingen. Joho. Så
gjorde jag. Jag tror att det är väldigt mycket som kommer ikapp mig
nu som jag egentligen borde ha varit ledsen över för ett år sen. Men
inte var eftersom jag var tvungen att vara professionell. Så till den
milda grad.

Min andning har varit ungefär 5 cm djup hela dagen och jag har varit
tvungen att byta tröja två gånger. Jag brukar normalt sett nästan
aldrig svettas under armarna, om det inte är över 30 grader varmt
eller om jag ska skriva en tenta, men idag har det forsat. Stressen
har gjort mig helt yr.

Men det vände. Igen. Knölade mig till en stund för att träffa Kå
och efter en stund i hans sällskap började jag kunna andas djupt
igen. Och jag åt. I och för sig frukost kl 16.30, vilket man ju kan
ha synpunkter på, men jag åt. Mozarellasticks och bubbel. Vilket man
också kan ha synpunkter på, men det kändes rätt. Kå påminde mig
om att jag faktiskt har något att fira, jag ville ju bort från det
här jobbet. Och det är sant. Men det känns så märkligt. De senaste
åren har jag varit VD och även om jag inte skyltat med det och ofta
tyckt att det känts overkligt så är det vad jag varit, vad folk sett
mig som och behandlat mig som. Nu är jag inte det längre. Och som
sagt, det jag hade för drygt ett år sen på mitt jobb kommer jag
alltid att vilja ha tillbaka eller sträva efter att få igen. Innan
skitet hände. Det var mina bästa jobbår, ever.

Nu har jag fått bli bortskämd igen, haft härligt samtal, blivit
pussad på, kysst och klappad och fått känna mig nära och självklar
och uppskattad.

Det känns oändligt mycket bättre nu än tidigare idag när jag grät
på arbetsförmedlingen. Jag lovar.