jag lyckas träffa in det på samma år som jag fyller 40..? Och på
fredag är det sista gången i gruppen. Separationsvecka. Minsta sagt.
Men det är inte som att jag har haft lite att göra. Jag har så sjukt
mycket att göra och allt är mer eller mindre känslosamt. Igår två
gråtstunder på toa, idag en på... Arbetsförmedlingen. Joho. Så
gjorde jag. Jag tror att det är väldigt mycket som kommer ikapp mig
nu som jag egentligen borde ha varit ledsen över för ett år sen. Men
inte var eftersom jag var tvungen att vara professionell. Så till den
milda grad.
Min andning har varit ungefär 5 cm djup hela dagen och jag har varit
tvungen att byta tröja två gånger. Jag brukar normalt sett nästan
aldrig svettas under armarna, om det inte är över 30 grader varmt
eller om jag ska skriva en tenta, men idag har det forsat. Stressen
har gjort mig helt yr.
Men det vände. Igen. Knölade mig till en stund för att träffa Kå
och efter en stund i hans sällskap började jag kunna andas djupt
igen. Och jag åt. I och för sig frukost kl 16.30, vilket man ju kan
ha synpunkter på, men jag åt. Mozarellasticks och bubbel. Vilket man
också kan ha synpunkter på, men det kändes rätt. Kå påminde mig
om att jag faktiskt har något att fira, jag ville ju bort från det
här jobbet. Och det är sant. Men det känns så märkligt. De senaste
åren har jag varit VD och även om jag inte skyltat med det och ofta
tyckt att det känts overkligt så är det vad jag varit, vad folk sett
mig som och behandlat mig som. Nu är jag inte det längre. Och som
sagt, det jag hade för drygt ett år sen på mitt jobb kommer jag
alltid att vilja ha tillbaka eller sträva efter att få igen. Innan
skitet hände. Det var mina bästa jobbår, ever.
Nu har jag fått bli bortskämd igen, haft härligt samtal, blivit
pussad på, kysst och klappad och fått känna mig nära och självklar
och uppskattad.
Det känns oändligt mycket bättre nu än tidigare idag när jag grät
på arbetsförmedlingen. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar