Mycket

En myskväll hemma hos Kå. Eller?
Jag är långt ifrån den perfekta flickvännen just nu. Så här ser det ut när jag "bara ska avsluta ett par grejer" en kväll. Han däremot är den perfekta pojkvännen. Hela tiden. Han lagar matlådor åt barnen, städar och tvättar och tankar min bil. Pussas. Blir inte arg när min revisor ringer mitt under fredagsmiddagen och jag måste gå ifrån. Pussas mera. Han är helt fantastisk banne mig. Jag ber honom om ursäkt. Jag tycker inte själv att det är ok så som jag beter mig just nu. Men jag måste, jag har tagit på mig att försöka rädda företagen och jag är skyldig enligt lag att förvalta dödsboet och se till barnens bästa.

På onsdag är det begravning. Jag är rädd för den. Jag har ingen egen sorg i det här. Det gör ont i mig för barnens skull och för hans mamma och syster. Det är min sorg. Och det tragiska i det. Som är så stort och mörkt att jag inte kan tänka närmare på det.

Jag vill att begravningen ska vara över. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att allt bara ska få vara bra nu.

Chefen

Måndag. Stressiga svåra möten innan jag kom till kontoret. Direkt in i nästa möte när jag kom dit. Klockan 15 hade jag fortfarande inte ätit lunch men slog mig ner vid mitt skrivbord med en kopp kaffe. Där stod en jättebukett med ett kort "Välkommen till din nya arbetsplats ! Från dina tjejer."

Jag blev tårögd. Jag blev inkastad hos dem bara några dagar efter Ms död och de har mitt i chock och kaos backat upp mig och jobbat på helt underbart. Och till råga på allt vill de ha mig där. Välkomnar mig. Jag måste i deras ögon gjort något rätt denna första vecka.

Och de presenterar mig för leverantörer och kunder som deras nya chef.

Det här nya jag hamnat i är mycket, mycket märkligt. Men på något underligt sätt är det delvis bra. Jag vill åka till jobbet trots att det är ett sådant kaos, trots att de är så svårt. Anledningen är egentligen enkel. Det beror på "mina tjejer". Det team vi är. Det är ju så jag vill jobba. Jag jobbar nu. På riktigt.

Lite mer för varje dag.

Kärleken pumpar i takt med min puls. Som ord. "Jag älskar dig.. Jag älskar dig" Tyst inuti min kropp. Brännande i huden som du smeker. Som du alltid vill smeka. Fångar din blick när du inte väntat det och ser att du vill som jag och du är nära. När du vill ligga med huvudet i mitt knä och att jag sjunger och jag vill att tiden stannar med handen mot ditt bröst.

Jag kan inte tröttna på hur du smakar och dina knän passar in bakom mina när du värmer mig. 

I bland kan du se på mig tvärs över ett rum och jag vet vad du säger fast du är alldeles tyst. Du sträcker dig efter mig och jag får vara jag. Jag vilar i all kärlek du värmer mig med och tillåter mig att glömma allt annat runtomkring. Hela mitt jag vibrerar av allt jag känner för dig. Lite mer för varje dag.

Snurr

Varit i huset. Det är som att tiden stått still där. Inser hur illa det var med honom. Det både skrämmer mig, ger mig obehag och samtidigt ger det mig lättnad då det blir lättare att förstå.

Ser alla mina saker som jag flyttade ifrån 2003. Som är kvar. Jag har svårt att förhålla mig till dem. Jag släppte det för så många år sedan, jag har inga band till det där. Ett par saker, jo. Som kommer från mitt föräldrahem eller som de därtallrikarna som min pappa började samla åt mig när jag föddes. Men det andra? Nej. Jag släppte allt det där.

Jag sliter hårt på företaget, återigen i chefsroll. Men det är inte som att börja på ett nytt jobb där man blir visad hur det fungerar och där man blir insatt i jobbet och får mjukstarta. Här är det fullt ös från första sekund och allt måste kluras på, är i låsta datorer, fanns i hans huvud... Och med personal som är oroliga, ledsna och förvirrade. Det är tufft, det är svårt, men en utmaning som på något märkligt vis motiverar mig. Hur märklig än situationen är. För det är den. Verkligen.

Samtidigt det privata. Hans. Räkningar, begravning, bouppteckning, släkt och allra mest barnen förstås.

Jag då? Mitt får inte så mycket plats just nu. Men så det räcker. Igår en kväll med Kå. Först var jag ensam i hans lägenhet en stund, helt utan måsten. Tog ett bad. I kylen fanns mat han lagat. I en burk med ett ritat hjärta på åt mig. Han kom hem och skämde bort mig och jag fick somna på hans arm. Tanka mig full med kärlek och omtanke.

Idag full fart igen och nu alldeles trött. Slut, sliten och ser fram emot en sovmorgon på lördag. På lördag när allt är stängt. Då ska jag vila.

Sjunker in

Det börjar så sakteliga sjunka in hur många saker i mitt liv som påverkas och kommer att påverkas av Ms död.

Jag som trodde att hans inverkan på mitt liv numera var minimal.... Så är det inte längre. Han påverkar mitt liv mer nu än när han levde.

Jag har tänkt mycket på hur öppet jag ska skriva här i bloggen om vad som hänt. Hur det hände. Jag vet ju inte alls vilka som läser här. Samtidigt som det här är min ventil för många saker.

Jag känner in.

Och andas ut.

I morgon kommer K äntligen hem. Det har varit en galen vecka och jag har saknat så att få prata med honom ordentligt. Inte bara på sprakig telelina och korta meddelanden.

Min vardag är förändrad. Jag ska driva Ms företag och rädda det som räddas kan. Livet har satt mig i en mycket märklig situation. På tisdag ska jag till jobbet. Med en personalstyrka som bara väntar på att jag ska berätta för dem vad som ska göras. Jag ska till jobbet och göra saker för mina barn. Som jag också skulle behöva vara hemma hos. Återigen skulle jag behöva klona mig.

Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag inte kände mig särskilt behövd?

Jag kan ta tillbaka det nu.

Klippa

I allt det kaotiska bland släktmedlemmar som virrar till det lite, arvsrätter, jag som förvaltare över dödsbo och alla företagen som lämnats i och med Ms död så dyker en klippa upp.
En klippa jag kan hålla mig i, en som tänker som jag i det här, som vet massor, som kan massor.

Jag hoppas jag gör rätt i att lita på honom. Min magkänsla säger att jag kan det. Min magkänsla har visat sig vara klockren på sistone. Så jag kör på det.

I morgon revisorer, advokat, företagspapper, bolagspärmar.. Men inte helt ensam i det längre.

I kväll kom O och hämtade Lilla och de gav sig ut på en tur. De kom hem med det största påskägg jag sett helt fullt med godis. O är så bra. En god människa som vill väl och är klok för det mesta. Ett riktigt bra ex, måste jag säga. Och det var precis vad Lilla behövde. Ett par timmar med O.

Nu hoppas jag att jag får ett par timmars sömn. Natten som gick innehöll alltför få timmars sömn och alltför många panikattacker. Stress och oro hade sönder natten. I natt känns det lugnare. Jag hoppas på sömn. För mer styrka.

Vaken

Jag har varit vaken sedan måndag morgon kl 7 och mina barns biologiska pappa har varit död sedan söndag kväll kl 20.

Jag fryser och saknar Kås armar omkring mig och jag tror att jag pratat i telefon i 20 timmar. Mina änglar har varit här. Handlat mat, lagat mat, dammsugit, pratat med barnen när jag inte kunnat på grund av allt som måste roddas med. Det har varit fullt av folk här varenda minut, alla sängar fulla.

Jag går sönder inuti för varje tår mina barn fäller, jag svarar så gott jag kan på frågor jag hoppats jag aldrig skulle få, jag har fått höra Lilla beskriva hur han känner och se och höra Stora som en fantastisk storebror. Stora fyller snart 18 och jag tar med honom i det praktiska. Och känner hur jag gör rätt i det. Han är klok och han mår bättre av att veta och förstå så mycket det bara går.

Här finns chock och här finns tårar. Här finns sorg och ilska. Här finns frågor och rädslor. Men här finns också underbar vänskap, stark kärlek, närhet och trygghet. Jag och mina barn har de bästa människor jorden och livet kan erbjuda omkring oss. Det goda finns här och lyser med strimmor så starka att de klarar att slå sönder dödens mörka filt.

Jag är tacksam för det ljusa. Jag är tacksam för det nära. Barnen kryper upp hos mig, vi samtalar, vi delar och jag känner hur banden mellan oss stärks och ändrar form. Det här ger vår konstellation en lite annan form och den kärlek jag inte trodde var möjlig att den kunde bli starkare blir just det.

Räknas in

Inatt blev han inring på ett panikjobb.
Jag perplex över att han ville prata med mig först. Innan han sa ja. Han hade kunnat säga ja först och sen förklarat för mig. Så ville han inte göra.
Jag hjälpte honom att boka flygbiljetter och lite med packningen. Skjutsade honom till Arlanda.

Separationsångesten tar i några varv extra när resan inte varit planerad. Men jag känner mig inte lämnad. Inte så. Han vill vara med mig, räknar in mig. Räknar med mig och behöver tanka mig innan han åker. Vill inte släppa.

Jag hade hellre haft honom här, men min värld stannar inte. Jag bara är vidare. Med honom nära i tanken och vet att jag är i hans.

Jag sov lite och drömde om honom. Sen frostade jag av frysen. Sorterade hundra strumpor. Lagade ungsfalukorv till de som äter kött i familjen.

Värsta 70-tals hemmafrun. Eller var det 60-talet kanske?

Livet är här. Och nu. På 10-talet.

Och vi älskar.