Vi har tömt, möblerat om och fixat i huset idag. Huset jag bodde i några år och som jag kallade ångestlådan då. Det är inte mindre förknippat med ångest nu. Men nu ska det säljas och jag hoppas att det denna gång ska bli ett hus som fylls av lycka.
Jag har inte skrivit om vad som egentligen hände. Jag tror att jag valt så för att skydda barnen och Ms mamma och syster. Men alla vet ju ändå. Så nu berättar jag.Att han tog livet av sig. Han, barnens biologiska far. Han, som jag levde i ett mycket destruktivt förhållande med. Han, som sa upp sig som far till äldsta sonen. Jag har skrivit om honom förr.
Det är så mycket som hänt denna månad. Så mycket som kommit fram och så många frågor. Så många känslor. Så mycket rädsla. Så mycket kärlek och så mycket hjälp.
Begravningen var i onsdags. Några dagar innan kallade jag till extra bolagsstämma för att se över styrelsens sammansättning i det ena bolaget. Sedan träffade jag mäklaren för försäljning av huset och pratade med en jurist om företagen samtidigt som mäklaren gick runt i huset. För att jag sedan skulle åka hem och ge fyra tonåringar mat, kärlek och uppmärksamhet. För att efter att de somnat sitta i telefonmöte och därefter förbereda möte på banken som skulle ske dagen efter. Det beskriver lite av hur det varit. Och kommer att vara ett tag till.
Men idag har vi alltså varit i huset. Jag blir påmind. Om hur han talade om för mig hur värdelös jag var. Hur jag skulle misslyckas i livet.
Och idag är han död. Och jag lever. Jag lever ett liv fyllt av vänner och kärlek och resor av alla de slag. Och han valde bort livet. Han var mycket sjuk såväl fysiskt som psykiskt och han var väldigt ensam. Ensamheten valde han själv. Att inte ta någon hjälp med något valde han själv. Att dricka för mycket och att jobba för mycket, det valde han själv. Jag valde livet när jag lämnade honom och jag tror att åren med honom gjorde att jag uppskattade livet ännu mer efter det. Eller, jag vet att det är så.
Och nu vet jag, mer än någonsin förr, att jag inte alls var så värdelös. Att jag inte är det. Och jag väljer livet och är tacksam. För solen, barnen, dofterna, min kropp, min kärlek, vännerna, havet....
Han valde faktiskt inte bort livet i den sekunden han hoppade framför tåget. Han valde bort livet för länge sedan. Och det är så vansinnigt tragiskt.
5 kommentarer:
Och någonstans fanns något annat, i hans liv också. Det är bara så enormt sorgligt.
Och faktiskt, jag som inte känner dig, jag är så tacksam att du tog dig ur destruktiviteten. Och lever.
Med kärlek.
Det är verkligen hemskt tragiskt. Men det är desto bättre att du kommit dit du kommit - efter alla hårda år. Därmed inte sagt att åren inte fortfarande kan vara hårda, men ändå.
Tigerlilja: Jag undrar vad? Det var inte tillräckligt för att han skulle välja livet i all fall. Naturligtvis var han sjuk och beslutet att ta sitt liv var inte rationellt. Men i det tomma liv han levde var det tydligen et alternativ.
Anguin: Min vän. Ja, jag är glad över var jag är i dag. Verkligen.
Återigen slås jag av din styrka. Du beskriver dej ibland som svag men så står du där som det mäktigaste lejon och ryter. Glimmande som guld. Varm som sanden i sol. Urstark.
Ann, dina ord gör mig generad!!!
Men faktiskt känner jag mig hyfsat stark i detta. Det är som att allt blivit tydligare, klarare. Livet, liksom. Och jag är fokuserad och tacksam. Jag lyckas driva saker framåt och känner mig kompetent. Och jag och barnen och Kå lever i så mycket kärlek. Det ger styrkan! Kram!
Skicka en kommentar