Kistan

Några av männen i Nagas, MC klubben som Eddie var med i ska vara kistbärare. Även mina bröder är med i klubben så min ena bror Chris är kistbärare.  Men ingen förälder får bära. Ingen förälder får gå upp för ett sista farväl vid kremeringsugnen. 

Kylskåpskistan har stått öppen under förmiddagen och nu går kistbärarna för att lyfta ur kistan och bära den till den delen av templet där kremeringen kommer att ske.

Jag står en liten bit därifrån och ser dem lyfta ut och ställa ner kistan. Och när Eddies fästmö kastar sig ned på knä vid kistans huvudände och skriker, gråter "My baby, My love" så förstår jag att kistan inte har något lock. Jag tar Nellies hand och vi går dit. Nellie sätter sig på knä och frågar mig om hon får röra Eddie och jag säger att jag tror det. Jag håller om hennes axlar. Jag gråter och någon tar mig i armen, klappar mig "Mama"... Någon tror att jag är Eddies mamma. Jag blond, med lilla blonda Nellie i min famn som klappar Eddies tinning under det blonda håret. Jag ser hans hår och ögonbryn, jag ser att det är han. Men han ser så liten ut. För liten. En handduk är lagd över resten av ansiktet. (i efterhand har jag fått veta att kistbärarna inte visste att kistan var utan lock och att de blivit väldigt chockade. Eddies vänner och farbror...) 

Locket sätts på kistan och kistan bärs bort. Först går de äldre munkarna, sedan de små, våra munkar. Sedan kistan. Efter det närmaste familjen. Sedan alla andra. Eller många andra, jag vet inte. Jag ser bara kistan framför mig. Och för mitt inre det blonda håret, ögonbrynen, skorna.... 

Deras bror

Dricker lite kaffe. Tar en cigarett. Pratar med folk. Vänner, bekanta, familj. Det är mycket folk. Det finns mat. Det börjar närma sig tiden för dagens ceremonis början. Dagens ceremoni som leder fram till kremeringen.

På morgonen i Chris hus. Med Eddies yngre svenska syskon. Lillebror ber mig om hjälp med slipsen. Jag hjälper honom. Han är nervös och skjortan har blivit för stor under veckan som gått. Bror. Jag knyter slipsen på Eddies lillebror inför begravningen och jag önskar så att jag inte behövde vara i den situationen. Hjärtat brister en bit. Lillebror och jag tar bilen, han kör. Lillasyster åker med i MC kortegen. Eddie har en svensk lillebror och en thailändsk lillebror. En svensk lillasyster och en thailändsk lillasyster. De har alla förlorat sin storebror. 

Eddie

Om ni har läst i Aftonbladet om olyckan, eller i någon annan tidning, så kan jag berätta att det inte finns någon väg med 5 filer mellan Mae Phim och Ban Phe. De finns 2. Det är på landet!

Eddie var en mycket bra MC förare. Och hans motorcyklar var hans största kärlekar. Efter Aim. 

Jag återkommer till begravningsdagen snart. 

Sista kaffet

Jag och Alec sitter vid kistan (eller jag står ju faktiskt) och några andra andra kommer dit oxå. Jag tar min sista kopp kaffe tillsammans med Eddie. Alec som munk får inte dricka kaffe och får heller inte bli vidrörd av en kvinna. Jag vill så gärna krama honom. Han ser så ledsen ut. Vi är så ledsna. 

Kortege

Ca 100 bikers möttes upp med sina motorcyklar och körde i polisedkorterad kortege till begravningen.

Det var ca 400 som kom till begravningen totalt.

Natt blir dag

Den dagen jag landade i Thailand, lördagen på veckan efter olycksdagen och dagen innan begravningen var en lång dag. Vi var kvar i templet till midnatt och när vi kom hem till huset däckade jag. Då hade jag varit vaken i närmare 60 timmar. Jag somnade inte, jag däckade. Med kläderna på. Med lampan tänd. 

Dagen efter åt vi frukost och åkte till templet. Det var nästan tomt på folk då. Några hade sovit i templet med Eddie, fästmön, de små munkarna och några till. 

När jag kom var det ingen vid kistan. Jag tog en kopp kaffe och satte mig där. Tog en cig med Eddie (nej, jag röker inte längre men jag kände att det var på sin plats) och pratade med honom lite. Nu var ytterkistan (kylskåpet alltså) öppen och förberedelserna hade börjat för den stora ceremonin och kremeringen. Farvälet. Jag kände mig inte ett dugg redo att ta något farväl. Jag ville bara få komma till templet varje dag och vara där. Och jag ville ha dit mina barn. 

Jag berättade allt det för Eddie och sen började det komma mer folk. 

Det var en fin stund. Jag och Eddie. Jag tänkte på när han var liten och vi bodde grannar. Då tog jag hand om honom ofta, gick promenader med den lilla lintottsbebisen. Som aldrig kommer få någon egen bebis. Jävla skit!!!!

Idag

Idag hängde jag vid poolen lite, efter lunch på stammishaket med Eddies fästmö och Alec och några till. Min brorsdotter (min andra brors dotter, den brodern som fått behålla sina barn...) satt i solen och pratade om livet, sorg och träning.... Sen la jag mig i sängen en stund och fick upp en bild för mitt inre när Eddies bästa vän, (som var den första fram till olycksplatsen, som försökte få liv i Eddie, som åkte med till sjukhuset, som tvättade Eddie och klädde honom,) satte på honom strumporna. Just det fick jag en bild av. Strumporna. På en död Eddie.

Jag grät och ville skrika. Men jag har fortfarande inte skrikit. 

Kent

Jag kommer alltid att förknippa Kent med båda mina döda brorsöner. Jag köpte nyutkomna skivor och ställde på Js grav, tog en själv och en med till Thailand.

Nu ligger en av dessa skivor vid Eddies kista.... 

Hänga med Eddie

Tillbaka i templet där Eddie är efter utflykt till templet med gammelmunken.

Framför kistan står fotografiet och mängder av kransar. Där finns rökelse och ett litet altare. 

Bakom finns ett bord och stolar, helt bredvid kistan. Där umgås vi med Eddie.

Hans fästmö har sovit i templet varje natt hela veckan och ser till att han får frukost; kaffe och en cig, lunch med favoritefterätten dammsugare och sen middag. Middagen sponsrar olika personer med varje kväll, det finns mat till alla som kommer för kvällsceremonin som är med munkar i templet kl 20. 

Jag sitter därbakom ensam med kistan. Med Eddie. Gråter så att jag vill skrika. Men skriker inte. Eddies gamla flickvän har tagit med Kent-CDs som han glömt kvar hos henne. Det är jag som köpt dem och tagit med dem till Thailand till honom.

Eddie flyttade till sin pappa som 13 åring. Lilla blonda Eddie. Som älskade Kent precis som jag.

Hans MC hjälm står bredvid kistan. Hans cigaretter ligger där. Jag står med handen mot kistan när jag ser min bror komma in i templet. Min bror. Eddies pappa. Jag vill kräkas och hålla i honom samtidigt. Han sätter sig på knä och tänder sin rökelse och jag väntar till han är klar. Sen håller vi om varann. Länge. Han svajar lite. Han är som en skugga och måste sitta ner och vila. Jag blir som bedövad och panikslagen samtidigt. 

Munkar

Vid en buddistisk begravning (eller egentligen är det flera ceremonier för den döda) krävs det att 1, 3, eller 5 av den dödes bröder eller kusiner blir munkar för ett dygn och är med på delar av dessa ceremonier. Det måste vara familj för att den döda ska hitta rätt sägs det.

Eddies kusin Alec som jag åkte ner tillsammans med från Sverige och kusinen Tod och brodern Ken från Thailand ställde upp. De genomgick en ceremoni med en gammelmunk, fick håret rakat och munkkläder och sen var det bara att köra. Familjens små hjältar... De fick inte äta något, sova i templet på golvet och värst av allt-inte bli kramade och av kvinnor inte ens nuddade! Det betyder att Alec och Ken som är/var Eddie riktigt nära inte fick kramas med oss andra under hela begravningen.

Jag kan inte fatta att han är borta. Jag följer ceremonin med dimmigt sinne. Min kropp värker, mina ögon dimmas. 

Kan det verkligen vara så att min bror förlorat ett barn till..? Snälla, säg att det inte är så!