Jag funderar på om det är så att jag inte bloggar för att jag inte bloggat. Jag har knappast många läsare kvar. Jag älskar min gamla blogg, den har funnits många år. När jag läser i den nu kan jag älska henne som skrivit. Jag gjorde nog inte det när jag skrev. Jag har alltid varit dålig på det att älska mig. Men jag har blivit grymt mycket bättre tack vare DBTn.
Just nu hatar jag min kropp. Den värker och värker. Och värker. Och jag kan inte sitta på huk och inte på golvet och det gör ont när jag står böjd. Och fötterna värker så att jag knappt kan sova. Varje dag och nu varje timme. Ont, det gör ont!
Men det är tydligen inget fel på mig. Inte enligt min gamla doktor. Nu ska jag till en ny. Vi får se hur det går.
Jag vill alltid ha sovrumsdörren öppen när jag sover. Då kan jag andas och är nära mina barn. K vill alltid ha stängt.
Han är inte hemma nu och jag ligger tryggt med öppen dörr. Jag undrar om det kommer från när jag och barnen bodde i vår lilla etta. När jag flytt från han som var så sjuk. Friheten som gjorde mig trygg då. Utan stängda dörrar i vår lilla lägenhet. Jag tänker ofta på den tiden. Det var den värsta och den bästa i mitt liv. Jag blev fri, jag var fri. Och så dog Jhonny. Men nu när jag tänker tillbaka så är det mest mitt smala, glada jag som syns. Ett jag som älskade mina studier och sen mitt jobb och min frihet. Som flirtade och levde. Jag vet att det var mörkare än så. Men jag är glad att jag minns det goda.
7 kommentarer:
Jag läser. Så att du vet (och jag har typ fem läsare själv ;D)
Kanhända värker din kropp av sorg, sådana är ju vi människor trots allt, kroppen vet, kan inte värja sig.
Och jag saknar att du skriver, det finaste med bloggandet är ju hur man faktiskt "lär känna", bjuder in nya vänner i sitt, eftersom man förklarar sig själv så ärligt många gånger.
Var rädd om dig.
Skriv mer, som sagt jag saknar iaf ditt. Antalet läsare har mindre betydelse, rätt som det är hittar någon ännu okänd hit och skaran växer, även om många är försiktiga med kommentarer.
Kram
Tänker på dig varje dag. En av dom som du är viktig för.
Och jag tror som regnnatt att det är sorgen som värker, livet som pågår ändå, fast man själv inte kan gå med lätta steg.
Kram
Kära vän. Det är fint att ni finns där.
Visst kan det vara sorg som värker!
Jag blir glad över att du läser, att du vill.
Tack.
Varje dag? Hur är jag viktig? Du fick mig att undra nu.
Och du har rätt i att livet pågår här. Trots min tyngd.
Kram
Det du skriver om berör mig, bättre kan jag inte förklara, men det träffar en klangbotten i mig fast våra liv ser så olika ut. Och det är jag tacksam för.
Kram
Skicka en kommentar