Rutiner

Jag är inte bäst på dagar och veckor utan rutiner. Jag är faktiskt riktigt dålig på det. Jag kan lätt fastna i att stanna i sängen alltför länge, äta frukost allt för länge och låta dagen gå med bara lite pyssel och ta hand om Iggy. En morgonpromenad när solen går ner. På sin höjd.

Det är en svårighet jag har. Jag tittar på andra runtomkring som redan klockan 10 är ute på stan och gör ärenden. En lördag. Som hinner både handla och fika och städa före lunch. Klockan tio, mina vänner, då sover vi. Eller möjligen precis vaknar. Jag och Iggy och K. Eller jag och Iggy. När K är hemma fastnar jag inte, tillsammans med honom vill jag göra, göra, leva, vara, känna. När det bara är jag och barnen och jag inte bokat in saker så fastnar jag oftast. Att fastna ger mig ångest så kvällarna fylls av dövande ätande. Som gör det ännu svårare att ta tag i nästa dag.

Jag njuter också. Jag njuter av att mysa med denna goa, glada, bedårande varelse som jag har lyckan att få vara med varje dag. Iggy, min skatt. När han sover middag vill jag efter en stund väcka honom för att jag saknar honom. Jag älskar att vara med honom. Jag älskar att vara hemma när Anton kommer från jobbet och Chippen från skolan. Att få vara här. 

Och ibland känner jag mig alldeles låst.

Man är visst aldrig helt nöjd? Nu har jag åtminstone tagit tag i detta med rutiner så smått. Försöker väcka Iggy tidigare på morgonen för att skjuta tillbaka dygnet. Det går sådär. Han vill vara uppe till midnatt! Väcker jag honom tidigt på morgonen tar han bara en extra powernap under eftermiddagen.. Men han har ju två nattsuddare att brås på, så.

Rutiner. De är så viktiga för mig. För att minska min sårbarhet. För att starkare ta upp kampen mot det som är svårt och gör ont. För att ha något att hålla mig i och att landa i. Önska mig lycka till.