Upp

Efter att ha varit sjuk, ynklig, gnällig och tråkig i några dagar tog jag mig upp idag. I dubbel bemärkelse.

Här... Eller där?

Ni vet att jag länge höjt till skyarna allt gott med att bo där jag gör? Det kollektiva, slippa ensamhet, hjälpen, tryggheten.

Jag undrar om det någon gång kommer att ha spelat ut sin roll? Om det kanske redan är på väg?

Jag kommer på mig med att titta på annat ibland. Längta in till stan eller ut till havet. Kanske finns fortsättningen någon annanstans?

Prata

Det händer saker som får mig att gunga och fundera. Inte gunga i mitt jag men i tanken. Nära som trasslar och jag tycker. I min tysthet. Och blir påverkad i min sfär, hur gör jag nu?

Jag vill hjälpa, men tror inte jag kan. Jag vill backa, men vet inte om jag ska. Jag har börjat på en bana men vet inte om jag kan fortsätta på den när nya parametrar dyker upp. Jag vet inte vad jag kan lita på runt mig för jag har blivit ljugen för igen. Jag är insyltad, men inte den mest skadade. Jag har ingen rätt att uttrycka det jag känner är fel. Jag måste balansera och jag får inte låta gammal skada mot mig leda väg.

Jag vet vare sig ut eller in.

Och jag vill prata med Kå. Men han är långt härifrån och jobbar 15-17 timmar per dag. Jag får vänta. Och fokusera på annat.

Åka

Jag hade tänkt åka hem till Thailand i februari. Kå hade tänkt åka med. Men jag har ännu inte fått något nytt jobb och oron över det gör att jag inte kan åka. Jag måste veta att jag har ett jobb. Och så fick Kå ett jobb precis då som blir för dyrt att tacka nej till. Så vi åker inte.

Det handlar en del om pengar nu. Hatar det.

Jag längtar efter mina syskon och syskonbarn, mitt andra hem och mitt hjärtas stad. Men det får vänta.

I morse åkte Kå bort på jobb igen. Han är just nu 1.794 km härifrån. Jag saknar honom redan. Typiskt. Han blir troligen borta i nästan tre veckor.

Jag har Mia här på besök, vi har ätit gott, druckit vin, varit på barrunda och nu snarkar hon bredvid mig i sängen medan jag väntar på Stora som är väldigt försenad hem. Dels försenad dels hoppade han på en buss åt fel håll. Som vanligt är det något. Om man vill veta hur man tar sig kortast möjliga sträcka i Stockholm kommunalt på längst möjliga tid, då ska man hänga på min son. Eller skaffa sig ADHD efter vad jag förstått. Jag läste ett blogginlägg om just att åka kommunalt skrivet av en kille i 25-års åldern med ADHD. Det var som att min son hade kunnat skriva det....

Jag läser en stund och hoppas att han kommer snart....

Ord

Orden till dig finns här. Inuti. Bubblar ibland, helt stilla ganska ofta.

Du har den mjukaste blick jag sett och jag fastnar i den så ofta. Lite från snedden så att du inte känner dig så iakttagen. Som du gör. Jag säger hur fin du är för mig, men inte så ingående som jag tänker inuti så att du slipper stå med händerna fulla av ord du inte vet var du ska lägga. Som du gör.

Men jag vill inte heller prata sönder våra handlingar, du rör så vackert i mig med det du gör. Och det händer att dina handlingar försäger dig. Högt och tydligt.

Jag vill ha dina händer och andetag nära hela tiden. Ju mer vi är nära, ju mer vill jag ha. Och du vill ha mig. På ett sätt jag saknat så länge. Där viljan prioriteras. Där jag får ta plats. Där du vill ha plats. Där det mjuka och det krävande får varvas och du har det som bäst när jag har det.

Andra frågar om var vi är på väg. Hur jag tänker, vad jag vill. Och jag slås av att jag inte målar bilder som jag sedan måste sträva efter. Andras undran får mig till tankar av slag som måste svaras upp mot, men jag vill inte det. Den enda jag vill svara på sådant inför är till dig. Och vi frågar inte, för vi är inte där. Vi är här. Och jag tror att vi vet.

Och jag somnar med din hud mot min. På din arm eller med dig omkring mig. Och du håller i mig när jag måste gå och du kommer försent när du måste gå. För att vi vill vara nära.

Tänker på mig

Han tänker på mig. Han prioriterar mig. Han hör vad jag säger och ibland hör han det jag inte säger. Han vill mig så väl.

Jag tror inte att jag haft det på det här sättet i någon relation tidigare. Det har alltid funnits ett jag eller ett företag eller barn (det sistnämnda med all rätt, även om sättet var galet...) som tagit större plats i relationen än relationen till mig.

Det är allt från att han vill vara med mig lika mycket som jag med honom till att jag gnäller lite över att jag inte kan koppla min iPhone till bilstereon och han kommer hit och har köpt en sändare åt mig så att jag kan få min musik i bilen. Och han köper bröd utan vetemjöl åt mig och följer glatt med till mina vänner och han spelar TP i timmar med mina barn.

Och det tar liksom inte slut någonstans. Han gillar att jag har båten, känner sig inte hotad av att jag delar båten med en annan man. Han ser den relationen för exakt vad den är vilket är en sån lättnad för mig. (Ettan var mycket svartsjuk på den relationen och det störde ganska mycket).

Mina barn gillar honom massor och vill ha honom här. Han gillar dem och är omtänksam och klok.

Han vill ha mig hos sig, vill att jag lämnar grejer där. Han lämnar grejer här. Den sortens rädslor med att det blir för allvarligt om klädesplagg och toalettartiklar finns i hemmet ser jag inte en skymt av. Tvärtom, faktiskt.

Jag behöver inte driva, inte laga, inte anpassa, inte mörka, inte hålla emot, inte dra mig undan. Jag kan vara, och är, bara jag. Och han är kvar.

Vi ses varje dag och trots det kan han "inte låta bli" att ringa på natten för att säga godnatt när vi är på varsitt håll.

Jag behöver aldrig tro att han inte tänker på mig. För jag ser och känner att han gör det. Alltid.

Det försiktiga och mjuka. Det långsamma. Det har blivit något starkt och nära. Men tonen är densamma och det gör mig trygg. Jag vilar i oss.

Nytt år

Vi valde dessa lanternor istället för fyrverkerier i år.

I övrigt hinner jag tydligen vare sig blogga eller läsa bloggar. Jag ägnar mig åt att vara nykär, softa, njuta av att barnen är sams, se på film, gå på bio (jo, jag har antagit den utmaningen!) äta gott och ligga. Har bara varit ifrån Kå några timmar då och då och inser att riktigt bra saker är väldigt enkelt att snabbt vänja sig vid. Som att INTE gå och lägga sig i en tom säng. Vilket jag gör ikväll för första gången på ett tag.

Jag gillar den jag är med Kå. Jag gillar att jag inte känner det som att jag behöver förändra mig eller anpassa mig. Och jag gillar att vi hittills aldrig missförstått varann. Jag gillar alltihop med honom väldigt mycket. Och jag vill vara här och nu. Jag målar inte bilder, jag är här. I den här bilden.