Vakenu

Känslan sipprar ut
genom hud
eller tanken

Tar bort alla sinnen
utom känseln
fingrar sakta

Glider upp
runt lite tyg
andas där

Stannar kvar
statisk eller nu
vill sant

Mer om då
tror på det lättare
med ögonen

Tills vakenhet
glittrar iväg
mot ensamhet

Punk!

Lite punktrådar i bloggvärlden och jag tänker på
tonårskärlekar.... Asså. Det är ju nåt visst med punkare. Kolla
bara på den här.... Så fin!

Inspirerad av Peter!

PS

Och en sak till.

Jag skulle behöva textas.

Ha en sån där svart remsa med vit text.

När jag till exempel säger "mnääeä" så kan jag hålla upp textremsan där det står "men så behöver det inte vara"

När jag sen säger "Jag var på EVK nyss och känner mig lite upprörd" så är det dags för remsan med "Du är fin"

Ska nog skaffa ett gäng remsor att ha med mig.

DS

Skak

Besöket i affären idag gick inte helt bra.

Tog fil istället för mjölk. Gillar inte ens fil.

Fel kattmat och glömde brödet.

Kan sammanfattas med att det gick sådär, va.

Och jag betalade förstås med företagskortet i stället för mitt privata.

Nu ska ett kvitto på typ fil å Frolic förklaras.

Å katten ba "Eh.. jag e ingen collie..."

Ändå

Trots att den kalla vinden idag tagit sig igenom och kylt ända in, så
fick jag se de här små blå. Tappert och som bevis på att det finns
vackert hur kallt det än verkar.....

Trassel

Gråtit några gånger idag. En gång för att jag pratade om vad jag har jobbigt med, det där allra mörkaste. Jag trasslar i början av något nytt där jag hoppas få nya och bättre verktyg och måste gå igenom allt igen, liksom.

Nästa gång var det för att stora sonen trasslar till det. För mig, för assistenten och allra mest för sig själv.... I dag var det en dålig, dålig dag där han var extremt svår att nå och mitt eget mörker kändes som en fis i rymden jämfört med hans. Han förändras varje dag och det är inte till det bättre. Det blir alltmer trassligt. BUP odlar mossa på sina rutiner, så långsamma är de. Chefen som jag pratat med sinkar det alltmer..

Jag gav mig ut på egen jakt igen och upprättade nya kontakter och hittade nya vägar att testa för att komma någon vart. För mig känns varje dag dyrbar, något måste göras. På BUP tycker man att mejl är för nymodigt och håller sig gärna till snigelposten och tycker att två veckor är väldigt kort tid. För oss är det eoner av tid. Jag har hittat ett proffs i dag som håller med mig. Jag har fått flera användbara tips på vägar och konkreta förslag på som kan göras nu. Som i NU. För den här personen håller med mig om att det brådskar.

Tänk att sonen fick sin remiss i januari och har fortfarande inte fått hjälp trots mina påtryckningar varje vecka, min önskan om att få använda vårdgarantin (vilket enehetschefen på BUP förvägrade mig), samt att jag själv gjort handlingsplanen för sonen. De kunde de ju inte göra på BUP eftersom de inte träffat sonen....

Tredje gången jag snörvlade och snorade var efter att jag ryckt ut som samhällstant och fått polisen att plocka in två tonåringar (inte nån av mina ...) som jag hittade drogandes. Jag blev så illa berörd och rädd att jag skakade. Det är sån skit det där! Och det vara bara jag som reagerade, trots att det var flera andra som såg vad som pågick. Det skrämde mig och orsakade extra snor och tårar i sig.

Här gjorde nog dagens känslomässiga påfrestningar sitt för att bidra till ledsamheten. Jag var trött. Jag är trött.

Den sista gråtstunden blev med stora sonen i soffan som bad om ursäkt för i dag, klappade på mig och räknade upp vilka som var viktiga för honom i livet och sa att han älskar mig. Vi har satt upp några bilder på kylen från när sönerna var små. Stora sonen var ett bustroll redan då. Världens finaste bustroll. (han kommer att bli sur på att jag lägger upp bilden.. "Meh.. maaammaaa, kom igen..!")

Nu är jag gråten och sliten men har betydligt mer hopp än vid lunchtid idag. Jag vet en sak i alla fall och det är att jag inte kommer att ge upp. Jag kommer att fortsätta. Och fortsätta.

Och ingen mer gråt idag, dårå.

Bloggbubbel

För mig är bloggen ett ställe att sortera mina tankar på, få ur mig en del av det som snurrar och dela med mig av det. Det har en annan effekt än när jag bara skriver för mig själv, det där som ingen får läsa. Här blir det en väg från hjärnan ut till tangenterna och vidare upp på skärmen och sedan ytterligare ett steg till publicering. Det ger lite distans som är bra.

I bloggbubblan har jag "lärt känna" andra som skriver så här, precis som jag. Jag följer några bloggar inom olika genrer. Det finns en där mycket är på skoj, smågalet och lite tufft mellan varven, men där det även blandas med högst tänkvärda saker. En annan läser jag för att texterna är så otroligt vackra, en man som har hand med orden, kan man säga.... En annan följer jag för för att jag känner igen mig och landar lite där. Ytterligare en annan för att det är person jag tycker så mycket om och det roar mig och värmer mig om vartannat att läsa den. Och så vidare.. jag har nämligen fallit för flera bloggar på sistone. :)

Jag vet inte varför Du läser min blogg, men jag hoppas att du gör det för att det ger dig något bra, eller att det är för att du tycker om mig, kanske roar det dig i bland, eller du känner igen dig ibland? Kanske kan ibland mina terapeutknep komma till nytta någon annanstans. Kanske värmer något ibland?

Det är svårt med balansen ibland, man läser runt och det händer att man kommenterar som om man känner varann , trots att man ju bara ser en liten, bråkdel av varann i en blogg.

Vissa tycker att jag är väldigt öppen om mitt liv, andra tycker att jag är alldeles för snål. Om man kokar ner det så ska det ju ändå handla om att jag skriver för min skull, så som det var när jag började blogga. Men det är inte alltid lätt och jag känner det som att ju mer det snurrar i bloggvärlden, desto svårare blir det för mig att förhålla mig till mina texter.

Det satt jag och tänkte på nu...och hur jag ska vara där, sann och för min skull på ett bra sätt.

En bra kväll och goda liv med lycka önskas härmed till mina vänner i bloggbubblan (extra mycket till de som varit arga, sjuka eller ledsna i dag i sina inlägg...) och till mina IRL vänner!