Starkt och mjukt

Kå är hemma igen. 18 dagar är lång tid. Han kom direkt från flyget till mig igår. Till mina tankar och min kropp. Nära.

Idag har varit barnens för mig. Stora på en dags praktik där han hoppas få sommarjobb. Förväntansfull på vägen dit, sprudlande på vägen hem och jag fick ta del av allt. På kvällen var jag med Lilla på hans aikidoträning och förundrades över framstegen han har gjort. Hur vuxen han är, vilket allvar det är. Det är bara så här jag kan komma honom lite nära. Min Lilla tonåring, tyst och hemlig som alltid. Vi kom hem till min Stora tonåring och hans flickvän. Min Stora tonåring, nästan utan hemligheter för mig. Jag snubblar ibland på deras olikheter.

Det har varit två bra dagar. Jag har gjort det jag måste och njutit av det jag vill.

Och idag

har jag fått brottas med Herr Meningslöshet som kom och slog sig ner bredvid mig vid köksbordet. Något senare dök också Fröken Värdelöshet upp som om det vore nån jävla bjudning. Jag fick jobba ganska hårt, med näsgråt som inte syns rinnande, innan jag fick dem att dra sig undan.

Fröken hängde kvar längst och såg till att jag skvätte ur mig lite känslor åt kanske inte riktigt rätt håll. Men jag sa förlåt, åt lite godis och log åt Sonen som är nyförälskad.

Jag hoppas att de inte dyker upp i morgon. Herr Meningslöshet och Fröken Värdelöshet. De är inte välkomna. Alls. Jag behöver positivt, jag behöver styrka. Jag måste klara mig ur känslan av att min identitet föll med att jag inte längre har titeln Verkställande Direktör. Jag måste känna och förstå att jag kan få det bra på en arbetsplats igen. Att det finns andra kollegor jag kan arbeta och ha det lika vansinnigt bra med som min senaste personal.

Jag har klarat, jag har gjort, jag har åstadkommit. Jag kan och jag vill. Och jag ska. Jag ska sluta sörja det jag förlorat och glädjas åt de fantastiska år jag fick. Och ta med mig det framåt.

Jag är inte värdelös. Det är inte meningslöst.

Hör ni det!!??

Födelsedagsmiddag

Frukost

Med hasselnötsespresso och paketöppning. Grattis underbara unge!

Utan och med

Nu är kl över midnatt och det har blivit den 27:e januari. Stora sonen fyller 17 år. Och jag har inte begått någon självskada på ett år. Den 26:e januari 2011 var den sista gången.

Och jag väljer medvetet att säga sista istället för senaste. För likaväl som sjäkvskadorna funnits med som självklara inslag i mitt liv, varje vecka nästan eller minst, sedan i tidiga tonåren, lika självklart är det nu att jag använder mig av andra strategier.

Jag vill och tror att det verkligen var den sista gången.

Dags att fira när vi vaknar, nu är det sovdags.

Tråkig

Det jag skriver här har blivit tråkigt. Jag tänker saker som inte går att få ner i skrift. Orden forsar genom huvudet snabbare och ut igen. Jag hinner inte. Hinner inte berätta, och ibland för stort för att sätta ord på. Rädslor och sorg. Saknad.

Jag skriver lite förstrött om det som är bra. Om Kå. Det är bra.

Det andra rasar inuti, men bara då och då. Och när jag skriver är jag trött och måste sova om livet ska gå ihop.

Jag får se om det ändras. På något sätt.

Lite och mycket

Har varit så sjuk.

Nu lite bättre.

Blev lite svartsjuk.

Längtar så mycket.

Orkar för lite.

Tänker för mycket.