Min mamma

Tänk att någon
som inte längre pratar
kan höras så mycket

Tänk att någon
som inte längre går
har sina avtryck kvar så tydligt

Tänk att någon
som inte syns
finns överallt

Tänk att någon
som inte tänker
är med i så många tankar

Tänk att det fanns
så mycket kärlek
att det räckte till oss alla

Tänk att det kan vara så


De som inte kände min mamma kommer att tro att det jag skriver här inte är riktigt sant. Men det är det. Det vet ni som känner mig och som kände min mamma. Hon är den snällaste, mest genuint goda person jag vet om. Det känns som att vad jag än skriver om henne här så kommer det inte att göra henne rättvisa.
Jag skriver vad jag saknar i stället.
Jag saknar att prata med henne, jag kunde prata med henne om allt. Nästan, utom när jag inte ville oroa henne med grejer som jag höll på med som kanske inte var riktigt kloka. Fast de där lite halvknasiga sakerna berättade jag om.... Jag saknar hennes kloka råd i livet. De som man fick be om, eftersom hon högaktade människors integritet så mycket att hon aldrig skulle lägga sig i. Men om man ville ha hjälp, då gav hon av själ och hjärta. Jag saknar hennes bullar, jag saknar hennes humor och värme. Jag saknar att bara få ringa och skvallra om livet och vänner och kärleken och barnen. Ingen har tagit sig sådan tid för mig, ingen annan har varit så intresserad av mitt liv. Jag saknar att få gråta ut hos henne när livet varit för tufft. Jag saknar att höra henne säga att allt blir bra. Att jag är bra. Jag saknar att fika med henne, att gå på stan, att titta på människor tillsammans . Jag saknar att vara på torpet med henne och se henne rumstrera om bland växterna. Jag saknar att ligga med huvudet i hennes knä och få håret borstat. Jag saknar min mamma. Min mamma var en riktig, riktig mamma. Dessutom var hon snygg och rolig och inte alltför sällan rätt busig, mycket konstnärlig om än grymt oteknisk... :) Det är svårt att föreställa sig att det gått ett år sedan hon lämnade oss och ännu mer svårt att föreställa sig att det var för gott.