Inhopp

Var i Thailand nyss. Skrev en grej bara rätt upp å ner, det var länge sen sist. Kände att det var lite tråkigt att inte publicera den nånstans så nu hamnar den här. Bloggen finns ju här även om den inte lever längre.

Min själ eller hjärta i bitar

Och värmen har sin egen lukt strax intill min hjärna

Vandrar tanken om ni finns här

Mina saknade själar 

Jag kan aldrig lämna helt

Aldrig vara kvar mer än de bitar jag lämnat och ibland letar

Om jag hade stannat då

Hade mer rättvisa funnits?

Vad det nu är när ett mörker sveper och landar mitt i lukten 

Mina saknade

Jag tar på luften nära min kropp

Vi darrar och en rädsla så gammal 

Får ny fart 

Blandar och tar vad den lyckas komma över

Det finns alltid en horisont här 

Alltid lika, samma bild alla år

Men ingenting annat

Jag är en annan så totalt 

Fragment överallt i olika färger 

Och horisonten kommer närmre

Som alltid helt utan svar

Syster

Min äldsta halvbror har två döttrar. Eller hade, säger man kanske om någon som inte lever längre? Mina brorsdöttrar är det iallafall. Den äldsta har alltid vetat om mig, jag är yngre än hon. Hon har valt bort att ha mig i sitt liv. Historien om varför är alltför lång att ta här och nu, men det är tråkigt. Den yngsta visste inte ens om min existens förrän för några år sedan, inte förrän strax innan min bror och hennes far gick bort. Historien om varför det var så är ännu längre. Men jag har fattat att det i så många familjer och släkter finns såna här historier, alltid fulla av missförstånd, sorg, ett visst mått av stolthet och/eller skuldkänslor. Och alltid är det barnen som står där och undrar.

Men så, för några år sedan, presenterade min äldsta bror äntligen sin ena dotter för mig. Och sedan dess har vi hållt kontakten. Hon har blivit en av de viktigaste personerna i mitt liv och jag kan prata med henne om allt. Fråga vadsomhelst och berätta allt. Hon är som min syster, så som en syster ska vara. Alltid min allierade, alltid förstående, finns alltid där. Jag förundras över det starka band vi byggt upp och den nästan dagliga kontakten vi har. Och jag är oändligt tacksam över den! Vi bor långt ifrån varann och vi är båda dåliga på att prata i telefon. (Jag pratar bara med Jo i telefon. Och det kan jag göra hur länge som helst) Det här har lett till att vi skriver till varann. Hela tiden. Gamla tidens brevvänner nu i en app i telefonen. Det är en väldigt speciell och fin grej att få en syster när man blivit vuxen. 

Försöker

Jag försöker vifta på hjälp men det syns tydligen inte särskilt väl. Det är ju det här med att det inte syns utanpå. Men övervikten syns ju? Och alla som känner mig borde förstå. Hatet. Självföraktet. Smärtan. Den mörka virveln. Det tappade fotfästet. Men jag ser tydligen ut som den starka. Idag i gruppen inför tentan i morgon ser jag ut som den starka. Och jag litas på. 

Blev osams med båda tonåringarna idag. Det var länge sen och jag vet nuförtiden att det säger en hel del om hur jag mår. Jag försöker titta på min sårbarhet på håll, men kan bara se fult. Möjligen för lite sömn. Jag ska ta med mig det. 

Ställen

Jag fastnar mycket för ställen. Platser. Och jag är ofta i dåtiden. Saknar och har mig. Den lokalen där jag arbetade åren innan och de åren jag var VD är mycket speciella, dels i arkitektur och inredning, men ännu mer för minnena jag har därifrån. De åren var de mesta i mitt liv. Långt ifrån de bästa (utom rent yrkesmässigt och med bästa kollegorna) men absolut de mesta. Och jag kan sakna det så mycket att det gör ont att andas. Jag är i lokalen ibland eftersom jag känner personen som tog över den. Det är bitterljuvt att vara där. Arbetet och kollegorna var en så stor del av mitt liv, jag tillbringade så mycket mer än bara åtta timmar om dagen där. Jag har sovit där, vi har haft stora och små fester, vi har haft bubbelkvällar och jag har till och med haft sex där! Och faktiskt... När jag tänker efter.. Två av mina relationer hade sin början där. 

Jag trivs där jag är, med min utbildning i min skola, men jag tror inte att jag någonsin kommer att ha ett jobb som ens påminner om det igen. Det var mina 15 minuter och det var ones in a lifetime.

Nu ska de som har företag där nu flytta. 

Jag ska hämta mina sista kartonger och efter den 1:a december har jag ingenting där att göra längre. Det här plåstret har verkligen dragits av lite i taget.... 

Kamp

Jag gillar massor i min vardag. Men den är sned. Sned för att jag inte kan vara den vill vara och egentligen är. På grund av övervikt och det som är trasigt i mig som gör att jag dels inte kan göra det jag vill och saknar och dels gör att jag inte klarar att gå ner. Jag vill gå, surfa, fridyka igen. Ha jeans och T-shirt. Dansa.  Jag kan inte riktigt beskriva hur smärtsamt det ibland är och hur fast jag sitter. 

Årstid

På min skolgård är det fortfarande sommar. I mitt hjärta pendlar det mellan varmaste sommar när vardagen ger mig leenden och mörkaste höst när jag far tillbaka ett år i tiden. Sorg, sorg-jag har inte tagit hand om dig. Du har inte fått rasa och slita och jag vet att du ligger där på lur. 

Student

Jag har gjort det. Jag har hoppat av min gamla karriär. Jag är inte VD, inte Marknadschef. Jag är ingens chef. Och jag marknadsför inget. Jag säljer inget. Och så kommer det förbli. Jag kommer kanske bli chef igen, men inte marknads eller försäljningschef. Med lite tur och skicklighet kommer jag kanske att kunna hjälpa någon istället. Det är min förhoppning när jag nu har påbörjat min utbildning till Sjuksköterska. Min längtan efter att göra något som känns meningsfullt tog överhanden så nu är jag student igen. Och det är vansinnigt spännande!