Skuggor

Jag blev ensam i morse, när alla pojkar och män gått till sina jobb. Och så sög ångesten till, som en orkan över ögon och inälvor och jag slog mig ner bland kuddar och flydde in i en annan värld. I den där jag inte ska vara. Den har varit här på morgnarna när jag blivit ensam i ett par veckor nu, men jag har liksom inte låtsats om den. Trots att den fått mig att fastna flera morgnar nu.

Den har förflyttats från att gälla det privata till att gälla jobbet i stället. Där jag är helt vilse nu. Och ensam. Jätteensam. Jag klarar ju det som bekant ytterst dåligt. Men jag har inte riktigt sett vad som hänt förrän nu. Jag har haft saker att skylla på. Liksom kunnat rättfärdiga. Men nu har jag inte det, kan bara se att jag är i mina dåliga mönster igen. Ensam och rädd och ledsen.

Jag blundar för det på kvällar och helger när mitt liv är fyllt av allt det här spännande och härliga som jag är i. Jag skrattar, älskar, njuter och håller skuggorna borta. Men så fort jag blir ensam så sveper de över mig, trycker ner mig och nästan kväver mig.

I dag har jag sett dem och gråtit över dem. Kanske kan det hjälpa mig att jag ser dem. Kanske kan jag få hjälp att mota bort dem när jag erkänner att de finns där? Jag måste ta tag i dem, för jag fastnar i en ond cirkel där jag inte kan stå emot ångesten och när jag inte kan det, hamnar i en situation där det blir fritt fram för mina dömande tankar och jag kunde lika gärna ha kört över mig själv med en ångvält.

Jag vill inte vara där. Det färgar av sig på annat också, misstänksamhet och oro ploppar upp. Man kan ju inte tycka om mig så som jag är med alla skuggor och spöken. Jag gör ju inte det, och det är ju vad jag alltid fått höra: Att jag inte kan vara med någon förrän jag älskar mig själv. Jag älskar inte ångesten, spökena och skuggorna. Jag älskar inte mina onda cirklar, och mina dåliga mönster. Jag älskar inte min självdestruktivitet. Men jag utvecklas och tar mig framåt hela tiden, det mörka får mindre och mindre plats. Kan det få räcka? Kan jag få vara älskad och älska då? Jag vill inte ge upp. Vill inte vilja ge upp.

I magen

Titta på havet, säger han när han väcker mig. Soluppgång och hav möter mina ögon där genom fönstret där han drar undan gardinen. Han vet inte ännu att det är något av det mest värdefulla för mig, att den här handlingen går rätt in i magen på mig.

Jag somnar om när jag har tittat på havet en stund. En timme senare kommer han med kaffe på sängen. Även det går rätt in i magen.

:)

Utan skav

Det här är annorlunda. Väldigt annorlunda. Därför så skrämmande mitt i allt det mjuka och härliga. Det är så enkelt och självklart och jag har inga om och men och inget skav att gömma mig bakom. Ingen ursäkt för att dra mig undan, hittar inga fel att fundera på. Jag lyfter på stenar, jag pillar och drar. Han lägger varligt tillbaka stenarna när jag ändå inte hittar något under och han håller i mina händer varsamt för att få mig att sluta pilla och dra. Han kommer med stora ord som jag drunkar i , för sån är ju jag..... Nu flyter jag omkring i dem och i blicken och i längtan och i viljan och bara tyngdkraften håller ner mig.

Allt

Jag vill ha allt. Idag och kväll har jag fått mycket. Jag har fått
tillbaka en vän. Jag har umgåtts med en gammal vän jag sällan
träffar. Jag har fått träffa Lillebror som på fredag sticker iväg
på en månad lång resa till Thailand och Kina. ( jag älskar honom
oändligt förresten, trots att han spillde ut en massa öl på min
alldeles nya jacka).

Jag har fått uppmärksamhet och bekräftelse.

Men jag kom hem till en säng tommare än på mycket länge. Någon
saknas mig där. Någon särskild.

Barn 2.0

Stora sonen har kommit i en ny version. 2.0. Minst. Och det gör mig så glad att jag har svårt att vara still.

Han är numera grävmaskinistassistent, eller "Gubbe" som jag lärt mig att det heter.Han är inte ett problem för skolväsendet och socialtjänsten. Han är praktikant. Han är glad.

Han kommer hem och vill berätta om dagen, det bubblar ur honom. Han snappar upp nya ord och lär sig mängder av nya saker varje dag och han gillar hela konceptet. Han ställer klockan och går upp på egen hand kl 6.00 på morgonen, han tar med sig kaffetermos och kakor och bara gillar. Han kommer hem, trött i musklerna och nöjd med sig själv. Han förklarar och berättar och skojar och är SÅ NÖJD. Första dagen stöp han i säng och sov nästan 12 timmar i sträck. Men de andra dagarna har han kommit hem full av energi. I tisdags stack han till replokalen med kompisarna, fick vara lite social. Kom hem i tid och somnade så sött. I går stack han till klättercentret med O, bouldrade tills händerna blödde, körde roddmaskin tills han fick blodsmak och sprang sedan hem!!! Och han vill prata och berätta, han skrattar och ler. Han ser fram emot. Han planerar och vill. Han bokar in saker.

Jag är så glad att jag gråter lite. Stora sonen 2.0 är magisk att vara med. Den där punkungen som var som en svart skugga utan vilja och mål bor inte hos oss längre.

Yes!

Måndagskriv

Jag har inte fastnat en enda gång i helgen.

Allt har varit en härlig röra av göra och känna och vilja. Vi har gått upp tidigt till förmån för härliga storfrukostar som har fått pågå lite längre an vad de "egentligen" ska. Vi har varit i väg och klättrat, säkrat varandra och skrattat och njutit av att vara tillsammans. Vi har lagat mat ihop, Sushi som kändes som familjejulpyssel att göra. Fula, fina, roliga bitar-goda allihop! Inget kunde vara fel. Alla rätt.

Vi har bott som på ett camp. Madrasser på golvet och kärlek i luften. Till och med Stora sonen har häng med hela helgen, gick upp kl 9 i lördags alldeles av sig själv och det har inte hänt på... Verkligen mycket länge.

Vi har röstat, vi har varit i skogen och lekt och tittat på havet och byggt saker. Sprungit, andats och njutit i solen. Vi har pratat och lyssnat, och vi har verkligen varit tillsammans. Alla har tagit plats, på det bästa och mest självklara vis och

Stora sonen har varit förväntansfull och glad inför idag, då han börjat som grävmaskinistassistent. Han satt uppe med mig igår kväll och bara myspratade om livet och helgen som varit och det som ska bli. Han var nöjd, mysen, nyfiken, klok och helt underbar att vara med.

Och jag sprang till terapeuten idag och bad på mina bara knän och om hjälp att inte leta fel, att inte kvävas av stissig rädsla, att inte bli någon annan än den är jag är. Hjälp att inte slå mig själv med värdelöshetsbasebollträet i huvudet.

Jag fick en gedigen läxa med mig hem och jag ska jobba hårt den här veckan oxå.. Hittills har jag fått sådan hjälp av den här terapin att jag faktiskt vågar hoppas på att jag till och med i det här läget, mitt svåraste spinn av dåligheter, kan få verktyg som fungerar. Att jag kan få lite ordning på det. Kunna få landa, vara nyfiken och njuta och hoppas och vara här och nu utan att döma mig.

Jag tror att det finns möjlighet till det. Äntligen.

Jamenhejpårej

Nämen hej Livet! Är du här nu igen? Kul när du visar dig från den
här sidan, tycker jag. Det som känns lite besvärligt bara.. Är att
de där önskedrömmarna som jag stoppat undan gör sig påminda. De
sätter igång lite rädslor här som jag inte alls vill ha. De bara
förstör, det vet jag ju.

Men helgen har varit magisk. Jag ska vara idet nu. Oavsett vad som
händer i morgon eller om en vecka eller.. Nån gång sen... Så har
den här helgen varit magisk.

Jag är förundrad, glad, trött på ett härligt sätt, fullproppad av
intryck och känslor, allt bara gott. Jag är nyfiken. Jag vill. Inte
bara måste eller borde. Jag vill!!!

I morgon terapi. Då ska jag försöka få hjälp att behålla känslan
av att vilja. Att den inte ska ätas upp av rädsla och oro för att
det inte ska bli som jag vill. Det får inte hända igen. Så jag ska
be om hjälp. Jag vill nämligen fortsätta vara i känslan av
nyfikenhet och vilja.

Så det så.

Lösningar

Det händer så mycket. Och socialtjänsten säger attd et är för dyrt att låta Stora sonen gå i skolan. Så han får inte.

Och det är val snart, så media är inte så intresserade. Ännu. Så vi gör som vanligt, jobbar på med sidospåren och de bakfickeslösningarna vi har om systemet sviker igen. Och det gjorde det med besked. Skillnaden nu är att vi är flera, BUP, Mellanvård, jag och sonen, gamla skolan-som alla drar åt samma håll. Alla utom bitr. chef på socialtjänsten. Han förhalar, bryter mot barnkonvention, är kränkande mot Stora sonen rakt i ansiktet på honom. Den här chefen är det värsta exempel jag sett på att sparka nedåt och slicka uppåt.... Riktigt, riktigt illa. Vi var flera under mötet som skakade av ilska, blev röda i ansiktet och som tappade hakan av förvåning flera gånger...

Men det hjälper inte att vi är många, att vi vill samma sak. Stora sonen styckas upp i olika problemdelar. Och dessa delar skjutsas runt mellan stolar, fastnar och trillar.

Nu är det ju så, som Sonens kurator sa till chefen på soc. "Det här är en person. EN PERSON. Inte en massa smådelar. Du vet, om man styckar en människa... då dör hon!"

Sent på kvällen efter mötet mejlade Sonen till mig. Ledsen, uppgiven.. full. "Den där jäveln har förstört allting" Jag sa åt honom att komma hem och när han gjorde det sa jag åt honom att inte tillskriva en människofientlig, rätt fjantig person, den makten. Jag sa att nu vet vi att vi inte kan lita på dem alls, nu gör vi annat. Kanske kan media hjälpa till så att du får gå i skolan, men tills dess hittar vi på något annat bra. Du kan inte säga att han har förstört allt, han är inte ens i närheten av det. Har det någonsin hänt att vi inte kommit på en lösning, hitills? Sonen höll med om att det inte hänt.

Och lösningen kom. Han får en praktikplats hos en vän till mig. Tack Herr Nyström, du gör något fantastiskt för oss. För sonen.

Gamla skolan signar på utan att blinka, de vill Sonen väl. På måndag börjar han. Han får jobba med kroppen, vara utomhus. Med en person som vet massor om hur Sonen fungerar. En chans till förbättrad självkänsla. "Lämna honom till mig" sa Her Nyström. "Jag fixar"

Samtidigt som detta händer med Sonen så händer en massa annat. Småsteg och storsteg. Lilla sonen hemma och huset fullt av barn och vänner. Och någon som tar plats lite oväntat. Ute öser regnet ner samtidigt som solen strålar för fullt och det påminner mig om styrka och ljus.

Styrka och ljus ger yogan mig, och det ska jag göra nu. Yoga.

Småsteg

Just nu känns det som att alla små steg tar mig framåt. Som att alla
små trådar sakta finner varann och binds ihop till något hållbart.
Som att beslut jag tagit varit rätt och som att energier läggs på
rätt ställen.

Jag har gjort val och det stärker mig. Jag har inte bara flutit med.
Men jag vet också att jag inte kan styra över allt, men jag kan
välja hur jag vill förhålla mig till saker. Det valet har jag
alltid. I helgen har jag valt min familj och att vara i kärlek. Jag
har valt öppenhet och jag har valt att tillbringa söndagen i pyjamas.
Utan att döma mig.

Och sommaren är visst inte slut, det går fortfarande att plocka
blommor!

Morgonlycka

Klockan är strax åtta och det är fredag morgon. Telefonkedjan har
gått varm och vi har väckt varandra kors och tvärs mellan Skåne och
Norrtälje. Eller kedja? Snarare som ett blixtlås som gått där vi
gått i varann. Jag har redan skrattat tillsammans med tre av mina
nära. Och hunnit vara på hemmafiket och ätit frukost med lilla
sonen. Och faktiskt hunnit gå en liten sväng i solskenet. Och ringt
en bror och önskat honom trevlig lunch och diskuterat ett mord.

Det känns lite som att halva dagen har gått, på det bästa av sätt.
Just nu tänker jag på att delar i mitt liv är fantastiskt bra. Och
jag ser fram emot en familjehelg med ME och alla barnen. Men först en
sväng till terapin och efter det.... Stormöte med BUP, soc,
Mellanvården och gamla skolan. Stora sonen följer med.

Stora sonen, som jag satt uppe med i natt och pratade med om
relationer, kärlek och sex. Han berättade massor om sina tankar och
känslor och ville ha mina råd. Alltså, jag vet inte.. Men för mig
känns det fullkomligt fantastiskt att få ha sådana samtal med sin
snart 16-åriga son.

Just nu känner jag mig otroligt privilegerad. Alldeles full av kärlek
åt många håll.

Hej Livet! På det bästa av sätt!

Tackar!

Vilken märklig dag det är. Blev, till skillnad från igår, väckt från flera håll. Men morgonen blev lång och lite sen ändå. En nära mår pyton, försöker finnas till hands samtidigt som det för mig har lösts upp knutar idag som gör mig glad. Kanske är också det en form av balans? Att vi ibland gråter tillsammans och att en annan gång har en av oss en ljusare dag när den andre inte har det?

Jag hade en lunch med en vän idag. Nu är hon min vän, förut var hon en av mina anställda. Vi har arbetat så nära varandra i flera år, rest ihop, delat hotellrum, arbetat tajt och mycket. Sedan blev det fnurror. Eller egentligen en jättestor fnurra där vi hamnade i varsitt läger. Vi blev osams och besvikna på varandra. Och väldigt, väldigt ledsna. Trots att det faktikst inte var vi. Vi styrde inte och vi gjorde vårt bästa, båda två. Vi har rett ut det, vi har låtit det lugna sig. Sommaren har fått gå. Och i dag sågs vi och hade en så härlig, rolig och avslappnad lunch. Jag är så otroligt tacksam över att vi kunde mötas såhär efter allt som har hänt. Jag känner riktig, riktig tacksamhet över det. När jag promenerade tillbaka till kontoret efter lunchen så tänkte jag vidare på det här med tacksamhet. Funderade på andra saker jag är tacksam över, små som stora. Och jag kom på en hel del.

Nästa knut som löstes upp var när jag äntligen ringde O. (Mitt livs största kärlek, ni vet..?) Jag ringde honom för att prata med honom om Stora sonen. Det var nämligen så att på ett möte med psykologerna på Mellanvården så togs ämnet "Män i Stora sonens Liv" upp. Där fanns tre att prata om enligt sonen. Pappan, O och Exet. Pappan lyser med frånvaro och ointresse och tilliten är lika med noll. Stora sonen är arg och besviken och uttrycker det med en kyla tillbaka, som att han inte bryr sig om sin pappa . (Vilket han naturligtvis visst gör...) Om Exet sa han att han saknar honom väldigt mycket och att han önskar att de kunde ha kontakt. Men de kan de inte. Det är tråkigt och svårt att riktigt få honom att förstå. Sedan sa han om O; "O är den som har varit som en riktig pappa för mig, som gjort saker och brytt sig om och som jag levt med som en pappa. Han var bra att bo med och jag ser upp till honom. Han är fin."

O finns där, lite i barnens liv. De ses i bland, men ganska sällan. Han är en god person och han gillar dem. Mellanvården undrade om inte O kunde finnas lite mer i Sonens liv. Om det var okej med mig. Självklart är det okej med mig!! Jag lovade att ringa och prata med O. Men jag har dragit mig för att göra det. Vill inte tränga mig på. O har en ny kvinna, de ska snart ha barn, han lever ett nytt liv. Han behöver inte ta något ansvar för Stora sonen. Alls. Det kändes svårt för mig att be honom om något som han kanske skulle tycka vore svårt att säga nej till även om han helst önskade säga nej.

Jag ringde idag. Han sa inte alls nej. Inte på något plan. Han ville. Jag tror det var helt på riktigt. Han blev stolt över att vara så viktig för Sonen, tror jag. Rörd.

Han ställer upp och vill gärna hjälpa med det han kan, det som krävs. Ännu mer tacksamhetskänsla sveper över mig. Såpass att jag grät en skvätt med O i telefon. Men han känner ju mig, det är okej... Fint att vi har en såpass bra relation som vi har, glad att det inte verkar som att det är dåligt samvete som styr honom.

Dessutom skiner solen. Den enda gång jag har gråtit hittills har varit av tacksamhet och lättnad.

Nu får vi se hur kvällen blir.

Nu då?

Och nu då?

Promenader och hallon och yogurt. Ägg till frukost och en megamarknadsplan att göra. Yoga på onsdagar. Inte rött vin till varje middag. Eller efter eller före. Snart inte sitta på uteserveringar alls. Terapi måndagar och fredagar. Mera sundhet och fokus på balans. Ungar som växer, en i skolan och en inte. Där jobb och kärlek.

Och sen en jul jag inte vill ha och ett nytt år, som jag hoppas att jag vill ha, på gång. Fina vänner i en krans, med den närmaste närmast.

Ja, men jag drar väl livet ett varv till då.

Förlåtack

Jag har återigen en början på en radda fina minnen. Jag började bygga igen, men den här gången kunde inte jag. Jag har sommar i huvudet och varma bilfärder och havet och maten och vinet och samtalen och närheten i kroppar. Men där finns också missförstånden, de olika språken som till slut visade sig inte kunna läras till fullo, eller ens så att det räckte.

Jag lämnar, jag lämnar det här och jag lämnar mina önskedrömmar. För ett tag måste jag bara låta visshet om nuet styra och veta att jag inte vet. Jag är tom och trött och kämpar så hårt med att inte se det här som ännu ett misslyckande från min sida. Jag säger alla förlåt och alla tack.

Alla förlåt och alla tack.

Inte vara

Med luft helt sval, som känns i lungorna och ut i fingertopparna går jag, ser vatten så klart som en källsjö. Tankar sköljer lika som det och jag är inte där jag var förra gången jag gick här. Minns den känslan som i dag och vet att något måste göras. En cirkel om ett år som gått igen och väcker mig när kroppen rör sig. Tanken då och jag har inte kommit längre. Innan allt hade hänt och jag var lätt och det inte var samma saker som skrämde mig. Det var innan men hur vet jag om det är efter nu?

Vackert blått tar min uppmärksamhet och fötterna tar mark. Kan jag gå här och veta att vad som sker, det sker? Luften vandrar upp från fingertopparna och ut igen, med sig tar den en skärva av sot. Lite renare, lite högre.

Här var inte jag.

Yoguide

Andas in. Och andas ut.

Inte alls så svårt, visst?

Jag har äntligen tagit mig i väg. Börjat en ny kurs i Kundaliniyoga. Skavt med mig själv om det i ett år, inte kommit i väg. Min förra yogi slutade ha klasser på kvällstid och jag kom inte i väg på något annat. Ville ha henne. Och ju sämre jag mådde desto mer ville jag ha bara henne.

Jag är väldigt mottaglig för meditation. Rädd för att skaka och gråta och svettas inför en massa folk jag inte känner och inför en ny lärare sköt jag på det.

Trots att jag vet att det är det allra bästa av allt som finns för mitt välmående så gjorde jag det inte. Men det har gnagt mig och jag har tittat runt. Var ska jag gå? Vilken kurs? När?

Men inte börjat. Inte tagit beslut.

Till slut ringde jag min förra yogi och bad henne bestämma åt mig. Jag sa att om hon bestämde var och när så skulle jag gå. Hon ringde tillbaka efter en stund. "Du ska gå till Viveca."

Jag anmälde mig till kursen "Närvaro" med Viveca. I kväll var första gången. Jag höll på att inte komma dit. Jag var rädd och hittade på en massa anledningar för att inte åka. Men jag kunde inte rättfärdiga det ändå, så jag satte mig i bilen. Tappade känseln i händerna och började få tunnelseende. Ringde till Jo. För nu ville jag dit och blev istället rädd för att jag inte skulle kunna. Hon guidade mig genom rädslan för att inte hitta (jag hittade) genom oron att inte få p-plats och komma försent (jag hittade plats och var i god tid). Det hon inte kunde guida mig igenom var rädslan för att gråta under passet. Men hon hjälpte mig att fysiskt komma till platsen.

Jag kände trivseln i mig så fort jag kom innnaför dörren. Och Viveca gjorde mig trygg, hon var väldigt jordnära och väldigt andlig på samma gång. Passet kom i gång och det var underbart skönt. Med mantrat "sanning är min identitet" Sat Nam, gick jag in i mig själv långa stunder. Hade mitt fokus på rätt ställe flera gånger och mitt jag mindes rörelser och andning jag inte använt på så länge. Jag var väldigt mycket där. Kände mig hemma och som på lagning. Passet avslutades just med den meditationen jag oroat mig för att det skulle bli, hjärtmeditation som öppnar upp och balanserar starka känslor.

Nog öppnade det upp, alltid. Jag grät så att tårarna rann i strida strömmar, droppade ner på brösten och killade mig på halsen. Men det gjorde ingenting. Det var stilla och jag var där. Helt medveten.

Det jag var mest rädd för tog jag mig igenom utan guide.

Bara jag.