Jag blev ensam i morse, när alla pojkar och män gått till sina jobb. Och så sög ångesten till, som en orkan över ögon och inälvor och jag slog mig ner bland kuddar och flydde in i en annan värld. I den där jag inte ska vara. Den har varit här på morgnarna när jag blivit ensam i ett par veckor nu, men jag har liksom inte låtsats om den. Trots att den fått mig att fastna flera morgnar nu.
Den har förflyttats från att gälla det privata till att gälla jobbet i stället. Där jag är helt vilse nu. Och ensam. Jätteensam. Jag klarar ju det som bekant ytterst dåligt. Men jag har inte riktigt sett vad som hänt förrän nu. Jag har haft saker att skylla på. Liksom kunnat rättfärdiga. Men nu har jag inte det, kan bara se att jag är i mina dåliga mönster igen. Ensam och rädd och ledsen.
Jag blundar för det på kvällar och helger när mitt liv är fyllt av allt det här spännande och härliga som jag är i. Jag skrattar, älskar, njuter och håller skuggorna borta. Men så fort jag blir ensam så sveper de över mig, trycker ner mig och nästan kväver mig.
I dag har jag sett dem och gråtit över dem. Kanske kan det hjälpa mig att jag ser dem. Kanske kan jag få hjälp att mota bort dem när jag erkänner att de finns där? Jag måste ta tag i dem, för jag fastnar i en ond cirkel där jag inte kan stå emot ångesten och när jag inte kan det, hamnar i en situation där det blir fritt fram för mina dömande tankar och jag kunde lika gärna ha kört över mig själv med en ångvält.
Jag vill inte vara där. Det färgar av sig på annat också, misstänksamhet och oro ploppar upp. Man kan ju inte tycka om mig så som jag är med alla skuggor och spöken. Jag gör ju inte det, och det är ju vad jag alltid fått höra: Att jag inte kan vara med någon förrän jag älskar mig själv. Jag älskar inte ångesten, spökena och skuggorna. Jag älskar inte mina onda cirklar, och mina dåliga mönster. Jag älskar inte min självdestruktivitet. Men jag utvecklas och tar mig framåt hela tiden, det mörka får mindre och mindre plats. Kan det få räcka? Kan jag få vara älskad och älska då? Jag vill inte ge upp. Vill inte vilja ge upp.
7 kommentarer:
Jag vill inte heller att du ska ge upp. Jag tycker att det är för jävligt att du ska må så här. Jag tänker på dig. Och vill inte att du ska ge upp.
Åh... Det kunde varit jag;)....
Ja. Vi har ju våra likheter, onekligen.
På något vis så är det lite ontskönt att läsa hos dig. Jag ser dig där och vill att du ska vara snäll med och mot dig. Du är värdefull. Så kommer jag på att jag ser mig själv hos dig också. Och du väcker mig. Idag stoppade du mig. Påminde mig.
Jag vill att du ska veta det. Du, lilla okända, välkända... Tack!
Hur ser de ut? Är de många? Vad säger de? Vad gör de? Och framförallt, vad vill de säga dej?
Ja. Du är värd att bli älskad ändå. Du vet vad du vill. Vart du är på väg. Du jobbar för att ta dig det. Det är stort.
Du verkar ha hittat något. Något stort. Där det är ok även att vara svag.
Det är stort. Och viktigt.
Troll. Enklast kan de beskrivas som något som berättar för mig hur otroligt värdelös jag är. Att det inte är någon ide. De kan antingen bara vara som ett tryck som håller mig nere. Eller så är det Fröken Värdelöshet, liten, mörk och smal, som tar min hand och leder mig genom livet en stund. Eller så är det Herr Meningslöshet som ställer sig i vägen så att jag inte kan röra mig.
Me myself. Tack. Ja, jag är på väg. Jag får nya verktyg att bygga vidare med i livet hela tiden. Att laga med. Att stärka med. Jag är glad för det. Det är mycket jobb, men jag tror på riktigt att det är värt det.
Hmm, vilket påminner mej om Adrian, en av de inre röster jag inte skrivit om ännu.
Skicka en kommentar