Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Det här med att behålla självrespekten. Som jag skrev om för ett tag sen. Och att jag hade en plan. Jag tog den planen både till min individualterapeut och det kom upp även i gruppterapin där vi just nu övar på att "agera tvärtemot känslan, fullt ut". Mycket effektiv färdighet. Min plan blev med beröm godkänd.
Jag träffade Ettan i lördags. Det var första gången vi skull ses på över en månad, och jag var helt stissig. Panikattack i badkaret då det kändes som att någon satte sig på mitt bröst. Tog mig igenom med andning och övning i medveten närvaro. Sen tog jag två stora whisky. Jag ville inte! Jo, jag ville inte träffa honom, men jag ville inte göra det jag föresatt mig att göra- liksom ta bort honom ur mitt liv. Jag åkte och träffade honom i alla fall. Vi tog en drink, pratade sammanflätat, enkelt, skrattade, pratade om svåra saker, vi åt god mat, pratet flöt mellan oss med den exakta balansen och dynamiken som vi alltid hade förut. Då, när allt var bra. Då som nu, satt i timmar, höll hand, uppslukade.
Jag tänkte att jag inte skulle kunna. Ta upp det som jag hade föresatt mig att ta upp. ville bara få var i det där bra, mjuka, goda, fina. Men sen, efter tre timmar så gjorde jag det. Bad att få bara berätta hur jag ser på det som hänt, vad jag inte får ihop, vad jag får ihop, vad som är verkligt för mig. Inga frågor som kräver svar utan bara mina känslor och tankar. Få säga dem och stå för det. Jag gjorde det. Och han lyssnade. Dömde inte, försvarade sig inte. Men frågade lite och samtalet fortsatte med samma närhet och balans.
Sen förklarade jag för honom det svåraste. Att jag tycker väldigt mycket om att han ringer, att jag blir glad när han gör det, att jag vill höra om hans liv och dela med mig av mitt. Men att de här samtalet tar mig till en plats där det inte är bra för mig att vara. Jag sa att jag är kär i honom fortfarande och att jag egentligen inte alls är nöjd med bara dessa samtal. Att jag vill ha mer, allt, och att om han inte vill vara i det så kan jag inte vara hans vän. Bara.
Jag sa det. Det strider mot allt i mina invanda strategier, där jag bara vill vara smidig, klamra mig fast vid hoppet, vara den hjälpsamma, finnas där och inte ställa krav. En märklig strategi att hålla fast vid år efter år, den har ju aldrig fungerat ändå. Men nu släppte jag den och hoppade ut i tomma intet och det skar genom hela kroppen av rädsla.
Samtalet fortsatte och vi kom nu in på varför det gick fel mellan oss. På riktigt. Inte bara de där förklaringarna som jag inte köpt. Och ja, där fanns den. Obalansen. Den som inträder då jag blir riktigt kär. För det som händer i exakt samma sekund som jag blir kär är att jag blir livrädd för att bli lämnad. Vilket obönhörligen, uppenbarligen, leder till exakt det. Jag vill backa tiden, slå det ur mig, önskar att vi träffats när jag kommit så mycket längre, jag önskar mig en chans till. Men vet att det här gjort, att det blev såhär igen och att jag har så mycket jag måste kämpa mig igenom med mig själv för att inte återigen halka ner i det här mönstret. Det blir en galen maktförskjutning som ingen vettig människa vill ha. Och eftersom Ettan är vettig, vill ha inte ha den.
Vi satt kvar till de stängde. Som vanligt. Eller som då. Vi tog en promenad i kylan. Skulle dela en taxi hem, men jag följde med honom upp. För att hämta mina saker som var kvar där. För att göra det fullt ut. Tvärtemotet. Inte lämna saker där och ha en ursäkt till kontakt igen.
Jag blev kvar ett tag, samtalet fortsatte. Han sa fina saker om mig och om vad han känner för mig och jag försvann in i hans famn en stund och lät honom komma nära och ville vara nära. Han ville att jag skulle stanna, men när jag kände honom nära fysiskt så visste jag att en natt med honom skulle trasa sönder mig totalt. För många känslor, för starka, jag skulle aldrig kunna styra eller dämpa.. Så jag reste mig för att gå. Han stoppade mig i dörren och frågade "Är det säkert att jag inte får ringa dig? Kan vi inte prata om det mer?" Jag ville inget hellre än att ta tillbaka det jag hade sagt, ville inget hellre än gå tillbaka in till honom och gömma mig i en drömvärld för några timmar. Jag kunde inte förmå mig att säga orden igen. Jag la huvudet på sned. Han sa" Eller.. Du menade det du sa?" Jag nickade.
Sen gick jag.
