Ändrar form

Jag vandrar runt med lyckan där strax framför, formen helt bestämd.
Smärtan är då min ende trogne följeslagare.

Kanske är det dynamiskt och inte ett svar det enda rätta? Det är en
annan form jag ser diffust bland moln och mörker.

Jag och Lilla

Sonen lämnade kollektivet för en stund på stranden bara han och jag.

Det är inte på något minsta vis synd om oss.

Det är vackert

att leva. Hej Livet! Jag har tänkt och funderat ensam på mina
kvällspromenader. Utan att gråta. Jag accepterar det jag inte har,
gläds åt det jag har och fokuserar på att vara rädd om mig. Det
lyckas inte helt alltid, men jag övar på det. Och jag har saker både
att se fram emot och att vara i här och nu som är rakt igenom
härliga.

Ett och annat

dopp i havet har det blivit. Själen kittas samman och darret avtar och
skavet är inte lika ihärdigt. Det fungerar fortfarande. Ljuva hav.

Midsommar

Firades i gassande sol med stång, snittar och champagne. Helt lysande,
faktiskt.

Fördelar

med att vara nykter, vilket jag varit i flera veckor nu innan
midsommar,är tex att man inte behöver ha alkolås på mobilen och att
man inte får för sig att äta kött efter nästan två år utan. Det
leder nämligen till kraftiga tarmsmärtor med efterföljande
blödningar. Så vet ni. Och framförallt jag vet.

Men solen skiner och havet och sällskapet är underbart!

På vägen

tog vi upp en liftare, fick åka en sväng extra i skogen för att
hämta sonen som inte skulle ha hunnit de sista milen, vi fick skruva
takräcke i duggregn, vi skrattade massor. Dock inte när vi kom som
första bil till olycksplats där en liten, gammal farbror kört av
vägen. Men han hade klarat sig bra och vi kunde fortsätta efter att
vi larmat och hjälp var på väg. Resan tog 10 timmar istället för
7. Men fram kom vi, med gott humör i behåll!

Vid regnbågens slut

Ska det finnas en skatt. Det gör det säkert, men inte min. För det
är bara en illusion, eller hur?

Jag har ett lugn, ett avstånd, en väntan som inte är smärtsam. Jag
har inte råd att slösa med mig mer nu. Jag tar när det bjuds, men
jag kommer inte att strida och kämpa. Inte för två. Inte nu.

Högt betyg

Min Stora son, ni vet han som inte fick gå i skolan.. Han som under
nio år i skolan aldrig nådde målen i något ämne förutom musik. Ni
vet han som inte var tillräckligt utåtagerande för att få stöd i
sitt funtionshinder. Ni vet, han som trodde att han var värdelös,
hopplös, som under en period inte ville leva. Ni vet, som jag och den
vanliga skolan ansökte om skola med behandling för men som
Stadsdelsförvaltningen nekade honom i ett år för att det var för
dyrt. Samma stadsdelsförvaltning som sedan drog tillbaka sitt avslag
när Ekot tog upp detta i radio. Så att sonen fick börja i skolan.
Det som han ville hela tiden.

Jag tänkte bara ge en liten kort sammanfattning vad dessa månader i
den nya skolan gett. Han började i mars i år. I torsdags hade han
avslutning. Han kom hem med ett VG i betyget. Det kan väl få vara den
snabba sammanfattningen?

Sen kan jag gå in på kalkylen av vad samhället tjänar på att
bekosta hans skolgång kontra vad de skulle förlora om han inte fått
gå i skolan. Men jag tror att för er alla är det enkel matematik.
Till skillnad mot var det var för Stadsdelsförvaltningen. De tycks
inte kunna räkna alls.

Nu ska jag försöka sova. Jag lovade nämligen i ett svagt ögonblick
att jag ska servera sonen varma mackor kl 5 i morgon bitti inför hans
avfärd till Öland. Denna färd blir på cykel för hans del.

När han kommer hem från Öland om en vecka börjar han på sitt
sommarjobb. Som han sökt på egen hand, stärkt i sin självkänsla.

Riktigt så här var det inte förra sommaren, då han var
fullständigt nedslagen av "sina misslyckanden", dvs att det inte fanns
någon som kunde möta honom i hur han fungerar och ta till vara på
allt det goda hos honom.

Och nu, ett VG. Tänk så bra det kan bli bara man gör lite annorlunda?

Tystnad i bruset

Ettan har inte svarat på mejlet. Så vet ni. Jag har fortsatt göra
saker för mig. Jobbat (även om just det för närvarande, olikt mig
genom livet, inte ger mig något), tränat, röjt ytterligare några
hyllor och burit ut skräp till grovsoporna. Och lagat köttmat åt
barnen. Och kramat ME.

Jag hjälper Stora sonen att planera för cyklingen till Öland som han
ska göra nästa vecka tillsammans med min gummilillebror. Helt
underbart knasigt! Stora sonen har inte cyklat annat än enhjuling de
senaste fem åren, det ska bli väldigt intressant att se hur han fixar
50 mil på tvåhjuling. Nåväl, det är bra att han övar. Han ska ju
cykla till Thailand på enhjuling om ett par år.

Det brusar på här, mitt liv. Jag följer inte bara minsta
motståndets lag, jag gör. Jag lever.

Men ett svar hade inte varit så dumt.

Söndagssvid

Försov. Stress. Trafikkaos. Irriterad. Tråkig. Stress. Oro.

Och sen iväg på dejt. Vi har inte samma humor. Det var vad jag kom
fram till vid min utvärdering. Oh, så rar. Trevlig, klok. Men vad var
fel? Jo, jag skrattade inte en enda gång.

Den här gången ville jag också akut ringa Ettan. Skillnaden är att
jag gjorde det nu. Jag bara ringde. Han kunde inte prata, var mitt i
nattning. Han sa " vi hörs en annan dag, kram kram" Jag sa "ja,
okej" . Inte kram. Men åkte hem och skrev ett mejl. Som jag skickade.
Visshet som förhindrade? Ingen.

Slängde iväg en boll, den rullar. Han har saker kvar här, jag vill
inte ha dem. Men jag vill se honom i ögonen. Skrev jag.

Och mår inte ett dugg bättre.

Kanske slutar bollen bara rulla tvärt när den landar hos honom. Jag
hoppas det. Och att jag får veta det. Men hans grejer ska inte vara
kvar.

Det svider lite i hålet i hjärtat.

Utsikt.

Klippor, sol, bad, joggingtur (på bilden utsikten under stretchning)
balkonghäng med goda grannar.

Om dagarna ska hålla på och vara såhär finns det goda utsikter för
att själen ska få sitt. Men i lägenheten blir det inte mycket gjort.
Eller inget faktiskt, om det ska vara riktigt.

Jag tar det sen när inte solen skiner, jag tycker det blir den bästa
fördelningen av min tid.

Tiden still

Jag var hemma hos barnens pappa idag. Jag var inne i huset för första gången på 6 år. Det såg nästan exakt likadant ut som den dagen jag gick. Mina saker på samma platser. Väggarna jag målade var fortfarande målade av mig. Mina tavlor hängde där jag hängt dem. Foton i ramar jag gjort i ordning var på samma plats. Min mammas möbler där jag ställt dem.

En byrå flyttad på och ett nytt köksbord. Det var förändringarna jag såg.

Jag hade bråttom därifrån den gången jag lämnade och det kan man fortfarande liksom se. Hur han kan välja att ha allt kvar är för mig en gåta. Det var lite läskigt och jag blev också lite irriterad. Egentligen har jag för många år sedan släppt att jag inte fick med mig mina saker, men att se dem nu gjorde mig påmind. Om att jag inte fick. Men kanske var det lika bra att allt, precis allt, var ett stort "börja om" när jag tog mig därifrån....

Han får väl dricka sitt morgonthe i muggar jag fått i present.. Jag skulle då inte vilja göra tvärtom. Märkligt är det, märkligt. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan inom mig. Jag vet att han inte gillar förändringar, för att uttrycka det milt. Men... det här..

Putta

Jag vill putta på dig. Säga att jag finns här, känner, lever, andas
och är varm. Vill bråka in mig i ditt medvetande, läsa av graderna.

Men som alltid, som flera gånger förut är jag här tyst. Hörs inte,
syns inte, bråkar inte alls. När har jag vunnit på det? Faktiskt
aldrig. Men om det skulle göra någon skillnad att bråka in mig vet
jag inte. Och kommer nog aldrig få reda på.

JO

Jag har fått krama JO idag. Jag är nöjd. Och träffat hennes
kärlek. Han är jättefin. Jag är nöjd.

Jag undrar om hon vet hur otroligt glad jag är för hennes skull? Och
för min, som får ha henne i mitt liv.

Vi ses sällan, då vi bor ca 60 mil ifrån varann. Men det är mycket
sällan vi pratar mindre än 7 ggr i veckan i telefon.

Mycket sällan.

Jag är så tacksam över att hon finns. Jag har många gånger
utsatt henne för mig, det är nämligen alltid JO jag ringer när jag
mår som sämst. Hon är den enda som kan prata med mig när jag ringer
och inte ens kan få fram ett ljud. Hon vet. Hon känner mig. Hon
räddar mig. Gång på gång.

Jag är glad både för min skull och för hennes att jag mår så
mycket bättre nu. Det är ett bra tag sen jag ringde om akut hjälp.
Nu när jag tänker efter...

Men vi skrattar också, jamenhjälp vad vi skrattar! Och diskuterar
allt mellan himmel och jord. Och så städar vi tillsammans, 60 mil
från varann. Och lagar mat. Och gnäller. Hon vet allt om allt som
händer i mitt liv. Det är en trygghet. Dessutom är hon ju så klok,
JO. Och nu är hon kär. I en fin man.

Jag är nöjd!

Vad

Hur mycket ska man kämpa emot saknad och längtan? Vad ska accepteras
och släppas? Vilken saknad ska jag bara låta mig följa med i för en
stund och vad måste stoppas undan? Vad för mig framåt och vad gör
att jag står still?

Just precis nu saknar jag så att det känns fysiskt i min kropp. Både
inuti och utanpå. Jag saknar, men är rädd.

Jag längtar efter något annat, men där är rädslan ännu större.

Det har åtminstone varit en bättre dag idag än igår. Man får vara
glad åt det lilla.

Eller..?

Förlåt

Jag förlåter mig. Det hjälper inte, jag får inte tiden tillbaka.
Jag har alltid förlåtit dig. Fram till nu. Kanske gör jag inte alls
det. Du sa att du var rädd att jag skulle tänka att du slösat med
mitt liv. Jag sa att du inte skulle tänka så, att våra år
tillsammans hade gett mig så mycket.

Men du hade nog rätt, för om du inte varit så feg hade jag minst
fått ett år till. Och idag, först idag, är jag arg på dig för det.

Och jag är trött. Tiden har gått ifrån mig i mina önskedrömmars
stegande. Den kommer inte tillbaka och idag har jag gråtit över det.

Gråtit över mina brustna drömmar och det jag förlorat.

Och du har precis allt, lever som om du levde efter manuset jag ville
skriva för oss. För oss.

Men jag är inte alls en av huvudrollsinnehavarna längre. Det var
många år sedan nu.

Jag har varit ensam i kväll och bakslagen haglar. Klamrar vid mantran
och river i högar efter styrka, men föll igenom ändå. I morgon är
en ny dag och jag hoppas på en ljusglimt i bara min riktning. Mitt i
all tacksamhet så sörjer jag det som aldrig blev. Nu måste jag bygga
nytt.

Jag vet bara inte vad.

Ikapp

Om jag glider lite av banan, utanför baslägrer, har jag mycket svårt
att se anledningar till att alls fortsätta.

Jag har blivit bestulen och rånad och lurad. Utan det är min vilja
något jag måste kämpa för att ha nära. Jag måste kanske vara
lycklig för mina barn, också de bestulna då mitt liv inte är helt.

Jag hinner inte längre, det är försent och meningen måste ändras.
Jag vet inte hur ännu. Kanske vet jag aldrig det. Det blev inte och
det är så stort att ånger väller över mig. Jag vet att jag gjorde
mitt bästa. Men mitt bästa var fel och jag förlorar allt.

Det går inte att komma ikapp.

Vilken dag..

Varit på IKEA. Det är en väldig utmaning för mig. Har hänt
oräkneliga gånger att jag bara lämnat vagnen/kassen och åkt hem
igen. Klarade det bra denna gång, med stöd av ME. Sen har jag
fortsatt möblerandet, rensandet, röjandet och städandet. Upptäckte
mitt i allt att jag skurit mig i fingret. Hade tydligen gjort det en
stund då, för senare har jag hittat blod både här och där.
Framförallt på de få ställen där jag verkligen städat och gjort
rent.

Trots att jag minst sagt haft fullt upp precis hela dagen och kvällen
har jag saknat Ettan väldigt, väldigt mycket idag. Och funderat på
det här med utymmet i mitt hjärta. O har fortfarande en stor plats
där. När Exet kom in i bilden fick O mindre plats. Och ännu mindre..
Jag trodde nog att Exet skulle ta platsen som mitt livs största
kärlek. Men vi hann aldrig dit. Dock tog Exet en jätteplats i mitt
hjärta och den var stor länge.

Med Ettan var jag nog lite mer cynisk. Tänkte att jag nog bara får en
så stor kärlek som den för O en gång i livet. Men sedan tog han
allt större plats. Exet och Os platser blev allt mindre.

Idag har jag dem där alla tre. Platserna har olika form och känslorna
är olika för dem. Men de är alla tre män jag hade för avsikt att
leva med resten av livet när jag gick in i relation med dem. Med O med
den största tilliten och tillförsikten varefter det liksom dalat...

Det finns en del av mig som fortfarande hoppas på det goda med Ettan.
När den delen visar sig surfar jag på känslan, ser den, känner den
och saknaden, men agerar inte på den. Jag hoppas att det kommer att
hända saker i mitt liv där ny plats bereds i mitt hjärta och där
den platsen kan få fyllas. Allra helst nästan helt och hållet hela
hjärtat! Att bara fylla på, utan att de tre männens (de tre fega
männen? ;)) utrymmen blir mindre ter sig som en omöjlighet. Då
skulle nog mitt lilla hjärta sprängas. Eller mitt stora?

Göra om

Jag har dragit igång en mängd projekt. Mitt i förlamande trötthet.
Det är en utmaning, jag lovar. Jag möblerar om varenda rum, nej
förlåt, varenda låda och skåp i hela lägenheten. Slänger och
säljer gamla möbler, letar nytt, borrar, hänger, kastar, rensar. Det
ser ut som om någon kört en jordfräs modell större genom allt, det
går knappt att röra sig. Och jag hinner/orkar verkligen bara ta lite
i taget.

Jag har börjat träna tre gånger i veckan och kör på en hård (om
än näringsriktig diet). Väldigt hård så här i början, det
händer att jag hallulicenerar om mat. Skrämmande ofta om pannbiffar.
Vore kanske inte så konstigt om jag inte var vegetarian...?

Sommaren planeras, ME och jag har hyrt en underbar stuga precis vid
vattnet med bastustuga och liten båt som ingår. Vi kör lite semester
med barnen först och längre fram lite semester bara vi två och då
på roadtrip. Vi är bra på roadtrips, jag och ME. Vi är bra på
mycket, förresten.

Nu ska vi ta en trip till IKEA och i morgon kommer Nova med sin
borrmaskin och moraliska stöd för att få åtminstone två rum klara
här.

Undrar vad den här sommaren kommer att innehålla? Jag känner lite
försiktigt hopp. Att det kanske blir lite bra. Även om jag samtidigt
oroar mig för pengar. De där som inte rinner mellan mina fingrar,
utan snarare sprutar... Och lite annat oroar jag mig för oxå. Men jag
försöker ta en dag i taget och vara snäll mot mig.