dem inte. Annars tänker jag att jag ska. Jag vill tro på att det jag
ser hos dig är sant. Jag vill tro på att det du gör är på riktigt.
Om jag kan det så spelar inte orden så stor roll. Och jag är ändå
rädd för orden. De är så ofta lögn.
Men när det känns som att jag ska svämma över av allt det starka
jag känner så vill jag helst stå på ett berg och skrika ut hur kär
jag är, hur viktig du är, hur mycket jag vill att du ska vara min.
För mina ord är ju sanna!
Men när jag somnar trygg på din mage en eftermiddag.. jag som inte
kan sova middag... så känns det inte som att det är att stå på ett
berg och skrika jag ska göra. Utan jag ska bara vara. Vakna av att du
stryker min kind och mitt hår och tittar på mig som om du tycker att
jag är vacker.
2 kommentarer:
Är du rentav lycklig där bakom din trygga mur???
Oj. Är jag det?
Jag vet inte, Osynlig. Och om jag är det, vågar jag lita på det? Du vet. Man faller ju så lätt.
Men jag tror kanske att det är lite lycka det där. Det lugna. Kanske?
Åh, jag är ny på det här...!Farligt, läskigt och... spännande.
Skicka en kommentar