Morgonstund

Jag kom igång med morgonpromenaderna i fredags igen. De har legat nere
sedan jag åkte på lilla roadtripen och under nästan hela lovet. Men
fredag, lördag, söndag och idag har jag kört. Och det har hjälpt
mig att komma tillbaka på banan igen. Under lördagen dundrade den
stora tomheten in efter fredagens massiva dömanden. Ville bara fly,
boka en resa så att alla skulle slippa mig. Framförallt Kå. Tyckte
jag.

Men idag tror jag faktiskt inte att han vill det. Han har nämligen
inte vare sig gjort eller sagt något alls som skulle tyda på att han
vill bli av med mig. Tvärtom, i ärlighetens namn. Det där i fredags
i lördags.. Det var i mitt huvud.

Jag kämpade mig helt slut i helgen. Använde varenda färdighet som
finns. Och tog mig tillbaka utan att ha agerat på impulser eller ens
särskilt känslostyrt. Jag kände, jag surfade, jag beskrev, jag
grät, jag aktiverade mig. Och mellan varven bara var jag stilla. Igår
trött, men tomheten sjönk undan. Gjorde saker som jag behövt göra
länge, rensade, tog tag i, gjorde klart delar av det. Och sen kom
Stora Sonen hem och det gjorde det enklare.

Att jag var ensam hemma just den här helgen, med denna enorma
separationsångest och alla mina rädslor var en otrolig utmaning. Jag
har dragit allt flera varv och mig själv i dyn. Men jag gjorde det,
jag tog mig igenom utan att ha gjort något jag ångrar. Jag lät inte
tomheten ta överhanden någon längre stund. Jag ägnade mig åt
dömanden en del och jag hittade på saker i huvudet som inte är så
hjälpsamma. Men jag fastnade inte några längre stunder. Jag
bestämmer mig för att inte känna skam och inte känna att jag svikit
någon. För jag gick mina morgonpromenader, jag plaskade i vattnet,
jag kände alla dofterna, jag träffade vänner, jag var här och nu
mellan varven. Ingen Herr Meningslöshet fick stanna på mysweekend.

Facit får väl bli att jag klarade denna utmaning. Det gjorde jag.