Oro

Stora sonen har de senaste två veckorna kämpat med sig själv.
Nedåtsnurrar var och varannan dag.

Jag är för trött för att förklara mer utförligt än att han
fastnar, blir frustrerad, känner sig misslyckad. Idag brast det med
tårar och elände. Vi pratar massor, men kommer inte fram till någon
lösning...

Jag tror att han påverkas av att hans biologiska pappa plötsligt
visar (om än väldigt lite) intresse för honom och säger de mest
verklighetsfrånvända saker. Och av att Kå kommit in i våra liv. Han
har pratat om båda. Och han har har pratat om Ettan och Ettans familj,
som han fäste sig väldigt vid.

Min Stora son har varit tvungen att gå igenom många separationer han
med. Både de som lämnat oss frivilligt och de som dött. Och det har
satt sina spår.

Jag har försökt hjälpa honom med basläget. Mat, kärlek, lugn,
renbäddad säng och det jag tror är klokt. Han sa att det kändes
lite bättre när jag nattade honom, men att problemen kvarstår. Jag
sa att jag förstår det, men att problem är lättare att ge sig på
om basläget är okej. Han höll nog med lite.

Jag är orolig.

Jag glömmer aldrig hans depression och hur fruktansvärt det var att
ha ett barn som inte ville leva. Jag vill hjälpa, jag vill ge honom
lycka och verktyg, jag vill se honom med den starka livsviljan jag
sett ett tag, fram till nu. Jag vill aldrig att han släpper taget igen.

Hans klokhet, kreativitet, omtänksamhet, gnista och kärlek är vad
som borde lysa. Det är klart att han får vara arg och bli ledsen, men
det jag sett de senaste dagarna är inte bara det. Det finns en
uppgivenhet som smugit sig på. Och den vill jag... döda.