Sista

Sista gången med gruppen idag. Tårta och tårar. Jag kommer att sakna
dem något fruktansvärt. Sakna sammanhanget, tryggheten i att få vara
någonstans där jag kan vara bara jag fullt ut utan skam. Där man
förstår. Nu inte mer. I över ett år har mina fredagsförmiddagar
förgyllts av dessa underbara människor, jag har lärt mig det
viktigaste jag någonsin lärt mig i hela mitt liv. DBT:n är det
bästa som har hänt mig.

Emotionellt utmattad gav mig sedan in till stan, träffade Cap om ett
projekt vi fnular på. Pratade strategier, juridik, bollade idéer. Jag
åt och utmattningen gav sig. Kå kom dit när vi avslutade mötet.
Fick pussas lite. Pratade om DBT:n och det att jag ska föreläsa för
psykologstudenter längre fram i november. Det ska bli väldigt roligt
och jag är glad för uppdraget. Kå skulle vidare på någon middag
och ME kom och avlöste honom. Vi tog ett glas vin och sen åkte hon
till fest och jag hem. Till tom lägenhet.

Där det enda jag kunde göra för att stoppa mig från att agera på
mina impulser var att gå och lägga mig och släcka lampan. Det var
fruktansvärt att vara ensam och i den höga sårbarhet jag var i då
och delvis är i nu så spann jag loss fullständigt i dömanden. Att
jag är emotionellt instabil råder det ingen tvekan om och det var som
att min säkerhet över att jag aldrig skulle bli utskriven från
gruppen om de inte trodde att jag klarar mig på egen hand var som
bortblåst. Jag ville be allt och alla om ursäkt för vem jag är, jag
led helvetes kval över riskerna för Stora sonens välbefinnande då
han för en gångs skull har träffat sin pappa idag, jag var säker
på att Kå kommer att lämna mig för allt jag vill och känner.

Efter ett par timmar reste jag mig, gick ut på nattvandring och
pratade med underbara tonåringar. Jag tvingade mig att aktivera mig
och det gav resultat.

Ja, det är smärtsamt. Ja, jag är rädd. Men jag stod emot impulserna
även denna gång. Till och med denna gång.