närmare, jag andades din luft och mina tankar formade ord jag inte
vågade säga men kände. Du hjälpte mig när jag inte vågade fast du
var rädd du med. Vi nådde varann när du sa vad jag inte vågade fast
jag hade så mycket mer att säga. Jag sa det tyst in i din hud och jag
tror att den hörde och höll mig kvar.
Känslan i magen i morse hade en annan tyngd än förut och jag vet att
den tyngden kan vara lätt att bära, men också att den kommer att
stanna länge och kunna bli smärtsam. Nu är jag där. Där jag måste
fortsätta att vara jag, våga lita på mig, stå upp för mig och tro
att det är då du kommer att vilja fortsätta vara mig ännu närmare
än nu. Och våga låta dig om du vill. Nu är jag där. Jag önskar
mig tro. Jag vill inte bara hoppas.
4 kommentarer:
Åh gumman! När man har nåt bra i sin famn är det så svårt att låta bli att önska ett facit. Nu ska du våga detta. Med övertygelse i varje andetag. Eller... Vartannat iallafall;)!
Tack, fina! Ja... Varannat iallafall. Rädd nu. Som fan. Att bli för mycket. I kombination med för lite. Jag vill tro att han kan möta mig. Precis som jag är. Vad nu det är..?
Hoppet är inte det sämsta. Och jag önskar dig tro, ännu mer tro. Och mod.
Du skriver så vackert.
Hopp är en underbar sak. Med utan tro försvinner min självrespekt. Så jag får inte bara hoppas...
Tack fina Lilja!
Skicka en kommentar