Starkt och mjukt

Kå är hemma igen. 18 dagar är lång tid. Han kom direkt från flyget till mig igår. Till mina tankar och min kropp. Nära.

Idag har varit barnens för mig. Stora på en dags praktik där han hoppas få sommarjobb. Förväntansfull på vägen dit, sprudlande på vägen hem och jag fick ta del av allt. På kvällen var jag med Lilla på hans aikidoträning och förundrades över framstegen han har gjort. Hur vuxen han är, vilket allvar det är. Det är bara så här jag kan komma honom lite nära. Min Lilla tonåring, tyst och hemlig som alltid. Vi kom hem till min Stora tonåring och hans flickvän. Min Stora tonåring, nästan utan hemligheter för mig. Jag snubblar ibland på deras olikheter.

Det har varit två bra dagar. Jag har gjort det jag måste och njutit av det jag vill.

Och idag

har jag fått brottas med Herr Meningslöshet som kom och slog sig ner bredvid mig vid köksbordet. Något senare dök också Fröken Värdelöshet upp som om det vore nån jävla bjudning. Jag fick jobba ganska hårt, med näsgråt som inte syns rinnande, innan jag fick dem att dra sig undan.

Fröken hängde kvar längst och såg till att jag skvätte ur mig lite känslor åt kanske inte riktigt rätt håll. Men jag sa förlåt, åt lite godis och log åt Sonen som är nyförälskad.

Jag hoppas att de inte dyker upp i morgon. Herr Meningslöshet och Fröken Värdelöshet. De är inte välkomna. Alls. Jag behöver positivt, jag behöver styrka. Jag måste klara mig ur känslan av att min identitet föll med att jag inte längre har titeln Verkställande Direktör. Jag måste känna och förstå att jag kan få det bra på en arbetsplats igen. Att det finns andra kollegor jag kan arbeta och ha det lika vansinnigt bra med som min senaste personal.

Jag har klarat, jag har gjort, jag har åstadkommit. Jag kan och jag vill. Och jag ska. Jag ska sluta sörja det jag förlorat och glädjas åt de fantastiska år jag fick. Och ta med mig det framåt.

Jag är inte värdelös. Det är inte meningslöst.

Hör ni det!!??

Födelsedagsmiddag

Frukost

Med hasselnötsespresso och paketöppning. Grattis underbara unge!

Utan och med

Nu är kl över midnatt och det har blivit den 27:e januari. Stora sonen fyller 17 år. Och jag har inte begått någon självskada på ett år. Den 26:e januari 2011 var den sista gången.

Och jag väljer medvetet att säga sista istället för senaste. För likaväl som sjäkvskadorna funnits med som självklara inslag i mitt liv, varje vecka nästan eller minst, sedan i tidiga tonåren, lika självklart är det nu att jag använder mig av andra strategier.

Jag vill och tror att det verkligen var den sista gången.

Dags att fira när vi vaknar, nu är det sovdags.

Tråkig

Det jag skriver här har blivit tråkigt. Jag tänker saker som inte går att få ner i skrift. Orden forsar genom huvudet snabbare och ut igen. Jag hinner inte. Hinner inte berätta, och ibland för stort för att sätta ord på. Rädslor och sorg. Saknad.

Jag skriver lite förstrött om det som är bra. Om Kå. Det är bra.

Det andra rasar inuti, men bara då och då. Och när jag skriver är jag trött och måste sova om livet ska gå ihop.

Jag får se om det ändras. På något sätt.

Lite och mycket

Har varit så sjuk.

Nu lite bättre.

Blev lite svartsjuk.

Längtar så mycket.

Orkar för lite.

Tänker för mycket.

Upp

Efter att ha varit sjuk, ynklig, gnällig och tråkig i några dagar tog jag mig upp idag. I dubbel bemärkelse.

Här... Eller där?

Ni vet att jag länge höjt till skyarna allt gott med att bo där jag gör? Det kollektiva, slippa ensamhet, hjälpen, tryggheten.

Jag undrar om det någon gång kommer att ha spelat ut sin roll? Om det kanske redan är på väg?

Jag kommer på mig med att titta på annat ibland. Längta in till stan eller ut till havet. Kanske finns fortsättningen någon annanstans?

Prata

Det händer saker som får mig att gunga och fundera. Inte gunga i mitt jag men i tanken. Nära som trasslar och jag tycker. I min tysthet. Och blir påverkad i min sfär, hur gör jag nu?

Jag vill hjälpa, men tror inte jag kan. Jag vill backa, men vet inte om jag ska. Jag har börjat på en bana men vet inte om jag kan fortsätta på den när nya parametrar dyker upp. Jag vet inte vad jag kan lita på runt mig för jag har blivit ljugen för igen. Jag är insyltad, men inte den mest skadade. Jag har ingen rätt att uttrycka det jag känner är fel. Jag måste balansera och jag får inte låta gammal skada mot mig leda väg.

Jag vet vare sig ut eller in.

Och jag vill prata med Kå. Men han är långt härifrån och jobbar 15-17 timmar per dag. Jag får vänta. Och fokusera på annat.

Åka

Jag hade tänkt åka hem till Thailand i februari. Kå hade tänkt åka med. Men jag har ännu inte fått något nytt jobb och oron över det gör att jag inte kan åka. Jag måste veta att jag har ett jobb. Och så fick Kå ett jobb precis då som blir för dyrt att tacka nej till. Så vi åker inte.

Det handlar en del om pengar nu. Hatar det.

Jag längtar efter mina syskon och syskonbarn, mitt andra hem och mitt hjärtas stad. Men det får vänta.

I morse åkte Kå bort på jobb igen. Han är just nu 1.794 km härifrån. Jag saknar honom redan. Typiskt. Han blir troligen borta i nästan tre veckor.

Jag har Mia här på besök, vi har ätit gott, druckit vin, varit på barrunda och nu snarkar hon bredvid mig i sängen medan jag väntar på Stora som är väldigt försenad hem. Dels försenad dels hoppade han på en buss åt fel håll. Som vanligt är det något. Om man vill veta hur man tar sig kortast möjliga sträcka i Stockholm kommunalt på längst möjliga tid, då ska man hänga på min son. Eller skaffa sig ADHD efter vad jag förstått. Jag läste ett blogginlägg om just att åka kommunalt skrivet av en kille i 25-års åldern med ADHD. Det var som att min son hade kunnat skriva det....

Jag läser en stund och hoppas att han kommer snart....

Ord

Orden till dig finns här. Inuti. Bubblar ibland, helt stilla ganska ofta.

Du har den mjukaste blick jag sett och jag fastnar i den så ofta. Lite från snedden så att du inte känner dig så iakttagen. Som du gör. Jag säger hur fin du är för mig, men inte så ingående som jag tänker inuti så att du slipper stå med händerna fulla av ord du inte vet var du ska lägga. Som du gör.

Men jag vill inte heller prata sönder våra handlingar, du rör så vackert i mig med det du gör. Och det händer att dina handlingar försäger dig. Högt och tydligt.

Jag vill ha dina händer och andetag nära hela tiden. Ju mer vi är nära, ju mer vill jag ha. Och du vill ha mig. På ett sätt jag saknat så länge. Där viljan prioriteras. Där jag får ta plats. Där du vill ha plats. Där det mjuka och det krävande får varvas och du har det som bäst när jag har det.

Andra frågar om var vi är på väg. Hur jag tänker, vad jag vill. Och jag slås av att jag inte målar bilder som jag sedan måste sträva efter. Andras undran får mig till tankar av slag som måste svaras upp mot, men jag vill inte det. Den enda jag vill svara på sådant inför är till dig. Och vi frågar inte, för vi är inte där. Vi är här. Och jag tror att vi vet.

Och jag somnar med din hud mot min. På din arm eller med dig omkring mig. Och du håller i mig när jag måste gå och du kommer försent när du måste gå. För att vi vill vara nära.

Tänker på mig

Han tänker på mig. Han prioriterar mig. Han hör vad jag säger och ibland hör han det jag inte säger. Han vill mig så väl.

Jag tror inte att jag haft det på det här sättet i någon relation tidigare. Det har alltid funnits ett jag eller ett företag eller barn (det sistnämnda med all rätt, även om sättet var galet...) som tagit större plats i relationen än relationen till mig.

Det är allt från att han vill vara med mig lika mycket som jag med honom till att jag gnäller lite över att jag inte kan koppla min iPhone till bilstereon och han kommer hit och har köpt en sändare åt mig så att jag kan få min musik i bilen. Och han köper bröd utan vetemjöl åt mig och följer glatt med till mina vänner och han spelar TP i timmar med mina barn.

Och det tar liksom inte slut någonstans. Han gillar att jag har båten, känner sig inte hotad av att jag delar båten med en annan man. Han ser den relationen för exakt vad den är vilket är en sån lättnad för mig. (Ettan var mycket svartsjuk på den relationen och det störde ganska mycket).

Mina barn gillar honom massor och vill ha honom här. Han gillar dem och är omtänksam och klok.

Han vill ha mig hos sig, vill att jag lämnar grejer där. Han lämnar grejer här. Den sortens rädslor med att det blir för allvarligt om klädesplagg och toalettartiklar finns i hemmet ser jag inte en skymt av. Tvärtom, faktiskt.

Jag behöver inte driva, inte laga, inte anpassa, inte mörka, inte hålla emot, inte dra mig undan. Jag kan vara, och är, bara jag. Och han är kvar.

Vi ses varje dag och trots det kan han "inte låta bli" att ringa på natten för att säga godnatt när vi är på varsitt håll.

Jag behöver aldrig tro att han inte tänker på mig. För jag ser och känner att han gör det. Alltid.

Det försiktiga och mjuka. Det långsamma. Det har blivit något starkt och nära. Men tonen är densamma och det gör mig trygg. Jag vilar i oss.

Nytt år

Vi valde dessa lanternor istället för fyrverkerier i år.

I övrigt hinner jag tydligen vare sig blogga eller läsa bloggar. Jag ägnar mig åt att vara nykär, softa, njuta av att barnen är sams, se på film, gå på bio (jo, jag har antagit den utmaningen!) äta gott och ligga. Har bara varit ifrån Kå några timmar då och då och inser att riktigt bra saker är väldigt enkelt att snabbt vänja sig vid. Som att INTE gå och lägga sig i en tom säng. Vilket jag gör ikväll för första gången på ett tag.

Jag gillar den jag är med Kå. Jag gillar att jag inte känner det som att jag behöver förändra mig eller anpassa mig. Och jag gillar att vi hittills aldrig missförstått varann. Jag gillar alltihop med honom väldigt mycket. Och jag vill vara här och nu. Jag målar inte bilder, jag är här. I den här bilden.