Skrik

En sak som jag har otroligt svårt för är när man skriker åt mig. Alltså. Väldigt. Svårt. I min familj har vi inte skrikit. När jag eller min pappa blev arga kunde vi ibland höja rösten. Då när jag var som värst tonårig. Aldrig annars.

När jag bråkat på barnen och det varit som värst gungigt i livet har jag skrikit åt dem. Erkänner. Nu var det år sedan. Och jag har bett om ursäkt. Man skriker inte.

För ett år sedan skrek en kvinna åt mig på min arbetsplats. Rätt upp och ner på grund av att hon missförstått en sak fullständigt. Hon skulle föreställa vara en samarbetspartner. Jag kan berätta att hon inte blev långvarig som det. Att bli skriken åt på jobbet är något jag vägrar ta eller acceptera.

Om en diskussion eskalerar och blir alltmer högljudd, ömsesidigt, kan jag ta att det blir med höjda röster. Jag kan också bli högljudd i en sådan situation. Det är en annan sak.

Vad jag aldrig kan acceptera är när någon utan vidare, utan föregående diskussion, högljutt eller skrikande framför negativa saker (vanligen är det då också ogrundat?) mot eller till mig.

Jag reagerar med att skaka i hela kroppen. Och det tar mig många timmar, ibland dagar, att komma över det. Eller så kommer jag aldrig över det. Om personen ifråga vägrar diskutera och lyssna på mig, eller anser sig ha rätten att skrika åt mig oavsett om jag gjort något fel eller ej. Som den där samarbetspartnern ansåg sig ha.

För många människor är högljudda anklagelser och skrikande åt varandra vardagsmat och inget som bekommer dem vidare. Jag är inte sån. Det bekommer mig mycket, mycket illa.

Människor i min närhet som har nära till den här typen av utbrott lockar fram dåliga sidor hos mig. Jag tenderar att antingen tassa på tå för att inte bli utsatt för ilska eller så svarar jag (när jag känner att mitt utrymme blivit alltför litet) med att fräsa eller vara gnällig. Båda reaktionerna är dåliga och inte ett sätt jag vare sig vill vara på eller mår bra av att vara på. Jag faktiskt avskyr det. Nu är dessa personer i min närhet ytterst, ytterst få. Och ett säkert sätt att hamna utanför min innersta krets är tillexempel att skrika åt mig på det sätt jag beskriver här. Ogrundat, från ingenstans, utan lyhördhet. Jag vill gärna dra mig undan det eftersom jag påverkas så otroligt negativt av det.

Tänker jag i natten efter ett par händelserika dagar på torpet som väl kanske är vad jag borde ha bloggat om? Men nu var det detta som upptog mina tankar. Så nu skrev jag om det.

Saknar både Kå, som är på jobbresa igen, och Stora som är i fjällen fortfarande. Men har haft riktigt bra dagar med Lilla och nu ska jag gotta mig i det ännu en dag. Bäst att sova så jag orkar med det!

(Kan tilläggas att jag nog inte hört Kå skrika någon enda gång på de över 30 år jag känt honom och att mina barn aldrig någonsin skriker åt mig. De ligger bra till i min innersta krets, alla tre...)