Räknas in

Inatt blev han inring på ett panikjobb.
Jag perplex över att han ville prata med mig först. Innan han sa ja. Han hade kunnat säga ja först och sen förklarat för mig. Så ville han inte göra.
Jag hjälpte honom att boka flygbiljetter och lite med packningen. Skjutsade honom till Arlanda.

Separationsångesten tar i några varv extra när resan inte varit planerad. Men jag känner mig inte lämnad. Inte så. Han vill vara med mig, räknar in mig. Räknar med mig och behöver tanka mig innan han åker. Vill inte släppa.

Jag hade hellre haft honom här, men min värld stannar inte. Jag bara är vidare. Med honom nära i tanken och vet att jag är i hans.

Jag sov lite och drömde om honom. Sen frostade jag av frysen. Sorterade hundra strumpor. Lagade ungsfalukorv till de som äter kött i familjen.

Värsta 70-tals hemmafrun. Eller var det 60-talet kanske?

Livet är här. Och nu. På 10-talet.

Och vi älskar.