Jag som trodde att hans inverkan på mitt liv numera var minimal.... Så är det inte längre. Han påverkar mitt liv mer nu än när han levde.
Jag har tänkt mycket på hur öppet jag ska skriva här i bloggen om vad som hänt. Hur det hände. Jag vet ju inte alls vilka som läser här. Samtidigt som det här är min ventil för många saker.
Jag känner in.
Och andas ut.
I morgon kommer K äntligen hem. Det har varit en galen vecka och jag har saknat så att få prata med honom ordentligt. Inte bara på sprakig telelina och korta meddelanden.
Min vardag är förändrad. Jag ska driva Ms företag och rädda det som räddas kan. Livet har satt mig i en mycket märklig situation. På tisdag ska jag till jobbet. Med en personalstyrka som bara väntar på att jag ska berätta för dem vad som ska göras. Jag ska till jobbet och göra saker för mina barn. Som jag också skulle behöva vara hemma hos. Återigen skulle jag behöva klona mig.
Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag inte kände mig särskilt behövd?
Jag kan ta tillbaka det nu.
3 kommentarer:
Det blir sällan som tänkt eller planerat - livet. Eller döden heller, för den delen.
Önskar dig all den styrka du behöver nu, för din egen skull, för barnens skull och för alla dom andra, som också behöver dig.
Och jag är lättad för din skull att du snart, alldeles snart, har någon som håller om dig mitt i det svåra.
Nej , det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker. All styrka behövs. Tack.
Han håller om mig precis nu. När jag skriver det här. Jag försvinner in. Gråter. Och skrattar. Blir älskad. Tack och lov är han hemma nu.
Alla behöver vi en stöttande person. Du har tur som har "K". Kämpa på, JCMAS. Du är stark. Lycka till med jobbandet.
Skicka en kommentar