Snurr

Varit i huset. Det är som att tiden stått still där. Inser hur illa det var med honom. Det både skrämmer mig, ger mig obehag och samtidigt ger det mig lättnad då det blir lättare att förstå.

Ser alla mina saker som jag flyttade ifrån 2003. Som är kvar. Jag har svårt att förhålla mig till dem. Jag släppte det för så många år sedan, jag har inga band till det där. Ett par saker, jo. Som kommer från mitt föräldrahem eller som de därtallrikarna som min pappa började samla åt mig när jag föddes. Men det andra? Nej. Jag släppte allt det där.

Jag sliter hårt på företaget, återigen i chefsroll. Men det är inte som att börja på ett nytt jobb där man blir visad hur det fungerar och där man blir insatt i jobbet och får mjukstarta. Här är det fullt ös från första sekund och allt måste kluras på, är i låsta datorer, fanns i hans huvud... Och med personal som är oroliga, ledsna och förvirrade. Det är tufft, det är svårt, men en utmaning som på något märkligt vis motiverar mig. Hur märklig än situationen är. För det är den. Verkligen.

Samtidigt det privata. Hans. Räkningar, begravning, bouppteckning, släkt och allra mest barnen förstås.

Jag då? Mitt får inte så mycket plats just nu. Men så det räcker. Igår en kväll med Kå. Först var jag ensam i hans lägenhet en stund, helt utan måsten. Tog ett bad. I kylen fanns mat han lagat. I en burk med ett ritat hjärta på åt mig. Han kom hem och skämde bort mig och jag fick somna på hans arm. Tanka mig full med kärlek och omtanke.

Idag full fart igen och nu alldeles trött. Slut, sliten och ser fram emot en sovmorgon på lördag. På lördag när allt är stängt. Då ska jag vila.