Behov

Jag vill köpa en våg. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag har inte haft någon sedan 4 år tillbaka. Det var ett steg i terapin för att få bukt med ätstörningen.

Jag har en fruktansvärd koll fortfarande. Alltså, så till vida att jag vet exakt vad jag väger. Utan våg. Någon gång i månaden eller varannan månad så väger jag mig hemma hos ME. Jag går ju upp och ner 5-7 kg hela tiden men vet. Brukar gissa innan jag ställer mig på vågen. Jag har sällan mer än ett hekto fel.

Jag vägde mig igår. Gissade på att jag hade gått 3,2 kg sen sist. Hade gått upp 3,1. Och jag vill gå ner 10. Börja träna igen. Äta bra. Alltså BRA. Inte som belöning eller bestraffning eller för att äckla ner eller vara duktig. Bara äta bra. Det får vara duktigt nog. Min bild av vad som är riktigt duktigt är nämligen fortfarande skev. Jag vet det förnuftsmässigt. Men känslomässigt är en annan sak.

Jag vill köpa en våg. Men det ska jag inte. Jag vet nämligen exakt varför jag vill det. Jag är stressad, jag hinner inte, jag räcker inte till, jag sover för lite och illa, jag slarvar med mig och blir grinig av stressen. Kå är borta, bror är sjuk.

Jag vill känna att jag har kontroll över NÅGOT i livet. Det tror min ätstörarhjärna att jag har om jag räknat kcal och hekton. Min förnuftiga hjärna vet att det inte är så. Att det är hittepåkontroll och inget jag ska göra. Men jag vill, jag vill. Så här svårt att stå emot har det inte varit på ett par år. Jag måste bädda mitt basläge, ta lite riktig kontroll och se till att jag gör saker för att må bra på riktigt. Gärna träna och gå ner i vikt. Men inte på det sjuka, störda missbrukarsättet.

Två dagar ledigt.

Med vänner i fint hus vid sjö. I morgon jobb igen. Så mycket.

En vecka utan Kå. Det är tomt.

I morgon ska jag också ta tag i detta med ätandet. Och träningen. Ni vet. På senare tid har jag varit så slarvig att jag borde få ett kok stryk. Eller.. Jag har varit så slarvig att det känns som om jag fått stryk...?

Dörädd

Jag fick myggbett i Norrland som fortfarande kliar. Jag har varit hemma i tre dagar, semestern är slut och Kå har åkt iväg på jobb. Den här gången blir han borta i fem veckor. Jag skjutsade honom i morse och saknade honom så fort jag sagt hejdå. Vi har levt så tajt på sistone, dygnet runt, att hålet efter honom direkt blev så stort. Tomt.

Jag är rädd för döden. Jag brukar inte gå runt och vara rädd för den, men nu är jag det. Min bror har haft en hjärtinfarkt och jag är otroligt orolig för honom. Han är hemma nu, mår bättre, men jag är rädd. Och hans hemma är 1600 mil från mitt hemma. Jag saknar honom. Och är rädd. För alla män i min släkt dör av... Just det, hjärtinfarkt. I bland av den första, ibland av nummer två, tre eller som för pappa, nummer fyra. Men det är så de dör.

Och det är så många av mina nära som dött. Som ni som läst hos mig ett tag eller känner mig, vet. Och nu senast barnens biologiska far.

Med den här rädslan kom även en rädsla för att Kå ska dö. Det är långt ifrån säkert där han är nu och rädslan för att något ska hända honom förlamar mellan varven. Sen kommer rädslan för att bror ska dö. De varvar varann och det är mycket obehagligt. Minst sagt.

Mellan allt det rädda så hoppas jag och drömmer. Fast jag vet inte riktigt om jag får. För då kanske något dåligt händer? Men jag hoppas på och drömmer om ett liv tillsammans med Kå. Ett liv där vi bygger tillsammans. Som nu, fast mer och länge.

Får man önska det, trots att man är dörädd?

Semester.

Här.

Är med Kå på landet. Hans ställe. Inte som mina ställen, vid havet, helst i Söder. Nej, hans ställe är uppe i Norr. Vid en älv. Jag trivs. Mycket för att han gör det, det inser jag. Jag ser kärlek i hans ögon, jag får höra hans historia. Jag njuter av att se honom röra sig här. Göra sina grejer. Han är lite rastlös, det är så han är. Men jag blir lugn. Jag morgonbadar, han gör frukost. Han fiskar, jag plockar undan frukosten. Vi älskar, vi åker ner till byn, vi träffar hans släkt, jag köper ett par tofflor som jag kommer att lämna här i tron och förhoppningen att jag kommer att komma tillbaka hit. Kanske bli en del av. Kanske är en del av?
Det regnar mest, jag läser böcker jag inte hunnit läsa förut. Jag läser inte så många mejl, lägger undan jobbet till på måndag. Och på måndag åker Kå iväg på jobb igen. Fem veckor borta denna gång. Jag lägger undan känslor om det oxå. Lägger undan till fördel av att vara här och nu i mesta möjliga mån. För att jag behöver den här njutbara vilan för att orka sen. För sen blir tufft.

Kå böjer sig över mig och ger mig en puss. Jag ligger i soffan, bloggar och lyssnar lite på sommarprat.

Och just nu känns det så.

Vardagslivskvalite

Kunde inte låta bli att åka och ta ett dopp även ikväll. Nu kanske två grader varmare i vattnet och jag simmade och hade härligt.

Jag skulle aldrig kunna låta bli att göra det här. Jag förstår inte de som säger att det lika gärna kan regna om man jobbar.... Varför då? Efter jobbet finns ju flera timmar av sol och bad och härlighet som gör vardagen lyxig och härlig! Att jag sen kanske har lite stökigare hemma än de som bara jobbar och städar, det struntar jag faktiskt i! Städningen väntar till det regnar, den försvinner ingenstans. Det är ett som är säkert!

Låtsas

som att det är sommar på riktigt och åker och kvällsbadar med Lilla. Lilla som nu är 1.83 cm lång och en riktig tonåring.

Nu ligger jag i sängen och läser en bok om en tjej som har ätstörningar och depression. Jag vet att hon i slutet av boken får diagnosen borderline. Jag har fått låna boken av ME, som tänkte på mig när hon läste den. Jag tänker också på mig. Jag känner igen mig i mycket. Tänker på hur det var då. När jag inte gått i DBT. Och hur det är nu. Efter åren i DBT. Tänker på hur länge sen det var jag kände och var i det allra mörkaste. Och det idag som varit en tuff dag. Det har varit en tuff vår. Jag är trött. Jag har idag gråtit på banken, på jobbet, hos Kå och hos Tom. Men jag faller inte. Det är okej att jag gråter, att jag är trött. Jag jobbar hårt, nog lite för mycket. Jag sliter och drar och oroar mig. Kå klappar mig och det gör faktiskt jag med. Knäna lite skrapade men nu ska jag sova. Visst hälsar Ångest på då och då. Visst vill jag fly ibland. Men jag gör det inte. Jag stannar upp. Jag andas. Jag gråter. Men jag faller inte.