Låtsas

som att det är sommar på riktigt och åker och kvällsbadar med Lilla. Lilla som nu är 1.83 cm lång och en riktig tonåring.

Nu ligger jag i sängen och läser en bok om en tjej som har ätstörningar och depression. Jag vet att hon i slutet av boken får diagnosen borderline. Jag har fått låna boken av ME, som tänkte på mig när hon läste den. Jag tänker också på mig. Jag känner igen mig i mycket. Tänker på hur det var då. När jag inte gått i DBT. Och hur det är nu. Efter åren i DBT. Tänker på hur länge sen det var jag kände och var i det allra mörkaste. Och det idag som varit en tuff dag. Det har varit en tuff vår. Jag är trött. Jag har idag gråtit på banken, på jobbet, hos Kå och hos Tom. Men jag faller inte. Det är okej att jag gråter, att jag är trött. Jag jobbar hårt, nog lite för mycket. Jag sliter och drar och oroar mig. Kå klappar mig och det gör faktiskt jag med. Knäna lite skrapade men nu ska jag sova. Visst hälsar Ångest på då och då. Visst vill jag fly ibland. Men jag gör det inte. Jag stannar upp. Jag andas. Jag gråter. Men jag faller inte.