Behov

Jag vill köpa en våg. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag har inte haft någon sedan 4 år tillbaka. Det var ett steg i terapin för att få bukt med ätstörningen.

Jag har en fruktansvärd koll fortfarande. Alltså, så till vida att jag vet exakt vad jag väger. Utan våg. Någon gång i månaden eller varannan månad så väger jag mig hemma hos ME. Jag går ju upp och ner 5-7 kg hela tiden men vet. Brukar gissa innan jag ställer mig på vågen. Jag har sällan mer än ett hekto fel.

Jag vägde mig igår. Gissade på att jag hade gått 3,2 kg sen sist. Hade gått upp 3,1. Och jag vill gå ner 10. Börja träna igen. Äta bra. Alltså BRA. Inte som belöning eller bestraffning eller för att äckla ner eller vara duktig. Bara äta bra. Det får vara duktigt nog. Min bild av vad som är riktigt duktigt är nämligen fortfarande skev. Jag vet det förnuftsmässigt. Men känslomässigt är en annan sak.

Jag vill köpa en våg. Men det ska jag inte. Jag vet nämligen exakt varför jag vill det. Jag är stressad, jag hinner inte, jag räcker inte till, jag sover för lite och illa, jag slarvar med mig och blir grinig av stressen. Kå är borta, bror är sjuk.

Jag vill känna att jag har kontroll över NÅGOT i livet. Det tror min ätstörarhjärna att jag har om jag räknat kcal och hekton. Min förnuftiga hjärna vet att det inte är så. Att det är hittepåkontroll och inget jag ska göra. Men jag vill, jag vill. Så här svårt att stå emot har det inte varit på ett par år. Jag måste bädda mitt basläge, ta lite riktig kontroll och se till att jag gör saker för att må bra på riktigt. Gärna träna och gå ner i vikt. Men inte på det sjuka, störda missbrukarsättet.