Den lilla skriver i sin status på Facebook att han saknar sin pappa. Så här idag på fars dag. Jag tar det som en möjlighet att öppna för ett samtal om pappan. Men det vill han inte alls. Han vill hellre prata om träningen han varit på. Jag vet inte hur han tänker om pappan som inte ville leva. Jag vet inte vad det är han saknar. Jag vill skydda min lilla. Hjälpa honom. Vi köper målarfärg till rummet han ska få. Han visar mig boxningsslag. Han är 1.87 lång och min lilla.
Det slår mig hur obegripligt mycket jag älskar mina barn.
4 kommentarer:
Det är vackert att få vara med om att barnen växer, blir vuxna på sin egna villkor, deras liv.
Åh. Jag är inte alls redo för att mina barn också ska bli så stora. Shit. Måste vara skräckblandad förtjusning.
Kram.
Men läskigt!!!!
Jag är inte heller redo. Åh, vad jag saknar mina föräldrar att prata med!! Hur gör man det här? Hur släpper man?
Skicka en kommentar