Två dagar efter att Thailand blev drabbad av tsunamin så åkte jag dit.
Jag var där i fyra veckor och det är det längsta jag varit borta från mina barn i hela mitt liv.
De senaste sex åren är det längsta jag varit ifrån dem ungefär en vecka-tio dagar.
Och idag flyttade min äldsta hemifrån. Kanske kommer han tillbaka igen, kanske gör han det inte.
Vi har under åren varit nästan som i symbios, han har varit mig närmast av alla och vi har gått igenom otroligt mycket ihop. När hans pappa inte längre ville vara pappa för ungefär sex år sedan blev vi ju ännu tajtare när han alltid var hos mig. Min yngsta fick fortsätta att träffa sin pappa, tydligen var det enklare att pappa åt honom?
Vi är lika i så mycket, min stora och jag. Vi brukar säga att jag gjort honom själv. Lite för att skoja bort att han blev bortvald av sin pappa.
Jag har tänkt mycket på min stora lilla son ikväll. Jag älskar honom något vanvettigt och jag är nyfiken och förhoppningsfull över hur han kommer att klara sig när han nu ska bli vuxen. För honom är det ju ännu mer utmaning än för de flesta, med hans diagnos.
Jag vill inte tänka eller kan inte ta in att han faktiskt flyttat ut idag. Det gör för ont. Jag snuddar vid tanken och tårarna kommer direkt. Men jag är stolt över honom och det är så här det ska vara. Han ska frigöra sig från mig. Älskade lilla barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar