I morgon, nej idag snarare, är det nyårsafton. Då ska barbamamma på maskerad.
Nu är jag så jävla less på gråtnätter. Särskilt som jag inte ens kan trösta mig med en cig och ett glas vin.
Det är så mycket, var ska jag börja? Jag har det fullkomligt men misslyckas så. Jag och Kå ska ha barn. En bebis växer i min mage. Halva tiden har gått och just nu när jag ligger här vaken så sparkar han lite så jag märker att han är där. Det är underbart. Kå är fantastiskt glad, kärleksfull, omtänksam. Den bästa, finaste.
Men jag mår skit. Hormoner och ätstörning och diagnos. Övervikt. Skitsoppa. Och det får jag ju inte, jag har ju allt jag velat ha! Skuld och skam kommer då.
Och just nu ångest över fest med Kås bästa vänner. De med villa och två barn var. Och naturligtvis lever de med den de fått barn med. Och har inga diagnoser på vare sig dem eller barnen. Och ingen har någonsin varit överviktig. Och alla är tio år yngre än jag. Ca.
Och jag mår illa. Kan inte sova. Illamåendet har varit i arton veckor, nattångesten bara några dagar.
Ångesten på dagarna har varit längre. Och det är det nya i livet, som egentligen är underbart, som får mig att vingla så till den milda grad att jag måste tillbaka in i behandling igen.
Hej Livet. Hur blev det såhär? Inga rosa moln för mig just nu iaf.
8 kommentarer:
Förlåt. Och förlåt igen. För jag blir bara så himmelens glad. Underbara barbamamma med mirakel i magen. Vackrast av dem alla. Och det jag skrev om, om jämförelser, här finns av ondo. Och jag skulle vilja trolla bort det. Så att du ser det jag och många med mej ser. KRAM!
Du är fin du. Och det ett underbart mirakel. Vi ville det, jag ville det!!
Men jag klarar inte riktigt allt runt om. Jag undrar om det finns någon som förstår? Som känt likadant? Jag hittar inget basläge som fungerar... Hjälp...
Jag tror det finns hur många som helst. Mina graviditeter var hemska. Fast på andra sätt troligtvis. Jag är ledsen att du är ledsen. Men jag ljuger om jag inte skriver att jag läste med det största flinet någonsin. Önskar att jag kunde lösa upp det där som krampar. Kanske blir det bättre om du sätter ord på dina känslor?
En del av det förstår jag. Samma far till alla mina barn, visserligen, men dom äldre var 15, 17 o 19 när minste bror föddes. Och jag mådde inte jättebra.
Och mödragymnastiken där alla var unga, yngre än jag iaf. Och föräldragruppen som maken aldrig hann gå med på. Och foglossningen. Och ängslan.
Men det är ett mirakel. Mycket omtanke till dig!
Vill ge dig en liten rad här också, så att du förstår att jag gläds med dig. Och hoppas att du klarade kvällen. Du som måste ha varit den vackraste där med kärleken växande i dig. Det blir bra! Åh jag ska tänka på dig så ofta. Utanförskap, vissa av oss känner det ständigt, hamnar aldrig helt rätt. Dina ord berör mig. Tio år för gammal. Eller tio år för ung. Lycka som inte kan bli fullkomligt. jo jag känner igen.
Kram igen, jag är glad att du skriver och låter mig läsa.
Min psykolog är så klok. Hon sa åt mig att blogga om det. Att det skulle minska skulden och öka acceptansen. För att ni inte dömer mig.
Hon hade rätt. Tack, fina.
Åhhh, du också en sladdis. Vad fint :)
Jag är så otroligt glad över att ni finns här. Trots att jag knappt bloggar på sistone så dyker ni upp direkt när jag behöver er.... Fantastiskt.
Kära du, jag är så glad att du läser. Det betyder så mycket.
Kvällen blev bra. Det är ju goda människor och Kås närmaste vänner som genuint älskar honom. Och är glada för mig.
Tack.
Skicka en kommentar