Maskerad

I morgon, nej idag snarare, är det nyårsafton. Då ska barbamamma på maskerad.

Nu är jag så jävla less på gråtnätter. Särskilt som jag inte ens kan trösta mig med en cig och ett glas vin.

Det är så mycket, var ska jag börja? Jag har det fullkomligt men misslyckas så. Jag och Kå ska ha barn. En bebis växer i min mage. Halva tiden har gått och just nu när jag ligger här vaken så sparkar han lite så jag märker att han är där. Det är underbart. Kå är fantastiskt glad, kärleksfull, omtänksam. Den bästa, finaste.

Men jag mår skit. Hormoner och ätstörning och diagnos. Övervikt. Skitsoppa. Och det får jag ju inte, jag har ju allt jag velat ha! Skuld och skam kommer då.

Och just nu ångest över fest med Kås bästa vänner. De med villa och två barn var. Och naturligtvis lever de med den de fått barn med. Och har inga diagnoser på vare sig dem eller barnen. Och ingen har någonsin varit överviktig. Och alla är tio år yngre än jag. Ca.

Och jag mår illa. Kan inte sova. Illamåendet har varit i arton veckor, nattångesten bara några dagar.

Ångesten på dagarna har varit längre. Och det är det nya i livet, som egentligen är underbart, som får mig att vingla så till den milda grad att jag måste tillbaka in i behandling igen.

Hej Livet. Hur blev det såhär? Inga rosa moln för mig just nu iaf.

Vara

Jag vet inte om det är till er jag ska skriva. Kanske bara till mig. Som då.

Jag vinglar i livet, en ny situation, men som gammalt. Som jag. Mina monster i samma tappning men med ny ram. För nu har jag allt jag ville ha.

?

Min rädsla kommer tillbaka. Den att förlora. Och tänk om jag önskat fel?

Jag hanterar mig inte så bra. Rotar i verktygslådan, men de gamla verktygen passar inte in så bra.

Jag faller ner i gamla mönster. Inte helt. Inte alltid. Men jag vinglar. Tillbaka på enheten för lite extra hjälp. Jag är glad över att de finns där. Men känslan av misslyckande knackar ju på förstås. Fröken Värdelöshet är min följeslagare igen. Jag döljer. Berättar inte. Kräver inget. Förklarar lite. Ytlig. Rädd. Dövar.

Känner skuld och skam. För det nya är fantastiskt och borde bara vara glädje.
Mitt mående gör det till annat.

Förlåt.

Jag önskar jag kunde berätta allt. Jag ska. Jag försöker. Jag har börjat nu.

Tyst

Jag är tystare än jag vill vara. Det insåg jag ikväll.

Frågar mig

"Vem kan du berätta för?" tänkte jag när tårarna vätte ner kudden. Som borde varit klädd i stärkt örngott.

"Kommer jag att kunna sluta?" frågade jag mig samtidigt som jag kände äcklet över min egen närhet.

"Hur ska jag kunna dela med mig till någon endaste?" undrade jag när skammen sköljde över mig istället för den tacksamhet jag borde känna.

Vågar inte

Jag vågar inte riktigt säga som det är. Hur mörkt det blir mellan varven. Hur min rädsla gör mig till en annan. Den andra som jag inte vill vara. Jag vågar inte säga hur gärna jag vill att det ska vara över. jag kan inte kräkas mina rädslor över dig.

Jag har precis allt nu. Utom min största son hemma, möjligen. Ändå är det så här,mörker som sveper in och trötthet. Jag vill inte vara på egen hand och jag vill bara uppåt.

Det vita gnistrande kalla ute får mig att tänka på vintern 2009 och när jag tänker på då svindlar det lite. Och jag tänker på nu. En annan tid, som en annan plats. Kanske är det ett annat liv? Men jag tror inte det. Det är jag och mitt mörker kan komma närhelst jag anar även om det är längre mellan gångerna så är det inte borta.

Så vad gör jag nu?

Separation

Två dagar efter att Thailand blev drabbad av tsunamin så åkte jag dit.

Jag var där i fyra veckor och det är det längsta jag varit borta från mina barn i hela mitt liv.

De senaste sex åren är det längsta jag varit ifrån dem ungefär en vecka-tio dagar.

Och idag flyttade min äldsta hemifrån. Kanske kommer han tillbaka igen, kanske gör han det inte.

Vi har under åren varit nästan som i symbios, han har varit mig närmast av alla och vi har gått igenom otroligt mycket ihop. När hans pappa inte längre ville vara pappa för ungefär sex år sedan blev vi ju ännu tajtare när han alltid var hos mig. Min yngsta fick fortsätta att träffa sin pappa, tydligen var det enklare att pappa åt honom?

Vi är lika i så mycket, min stora och jag. Vi brukar säga att jag gjort honom själv. Lite för att skoja bort att han blev bortvald av sin pappa.

Jag har tänkt mycket på min stora lilla son ikväll. Jag älskar honom något vanvettigt och jag är nyfiken och förhoppningsfull över hur han kommer att klara sig när han nu ska bli vuxen. För honom är det ju ännu mer utmaning än för de flesta, med hans diagnos.

Jag vill inte tänka eller kan inte ta in att han faktiskt flyttat ut idag. Det gör för ont. Jag snuddar vid tanken och tårarna kommer direkt. Men jag är stolt över honom och det är så här det ska vara. Han ska frigöra sig från mig. Älskade lilla barn.