Hat man inte får känna

Jag hatar honom. Det händer att jag bara tycker synd om honom, men oftast så hatar jag honom. Trots att han var så psykiskt sjuk så kan mitt förnuft inte resonera bort hatet. Inte när jag ser det mörka, trasiga svepa förbi eller borra sig igenom min Lilla son. Det som är direkt relaterat till att hans så kallade pappa valde att hoppa framför ett tåg. Ta livet av sig, begå självmord, alla dessa benämningar som är de som beskriver den sk pappans död i stället för gått bort, avlidit, eller rätt och slätt dött.

Han skrev inte ens ett brev till sina barn, en idioten. Om han nu inte var kapabel att berätta VARFÖR han valde som han gjorde, så kunde han väl i alla fall ha sagt att det inte berodde på dem. Att han älskade åtminstone den Lilla som han inte hade sagt upp bekantskapen med. För Anton hade det nog varit skitsamma, hans sk pappa sa ju upp sig redan när Anton var 12 år så han hade nog aldrig trott riktigt på att han älskade honom ändå.

Jag hatar honom för att han förstört så mycket för mina barn. För de är mina, inte hans. Allt det han inte gjorde för deras skull-som till exempel sökte hjälp. Jag hatar honom för att han efter att ha varit sjukt egosistisk i så många år gör det mest egoistiska man kan ta sig för i livet- begå självmord. Utan så mycket som ett litet vykort. Att han sedan hade sagt upp sin livförsäkring och endast lämnar efter sig en enorm röra av skulder, trasiga företag etc (allt för mig att ta hand om) är ju en annan historia.

Alla slags skulder lämnar han, men fan ta honom om det finns ett uns skuld i mina barn över det här.

Jag hatar honom. Han misshandlade mig och genom sina val nu även barnen. Jag kommer aldrig att förlåta att han inte ens försökte få hjälp. Jag är fullt medveten om att jag inte får tycka det här, eller känna det här och att det finns någon slags oskriven lag att man inte får hata sjuka människor. Men vet ni- när jag ser smärtan. Så hatar jag honom. Så in i helvete jävla mycket.