Nä, de bitarna är inte roliga alls.
I går släpade jag mig (ilsk, tjock, ful, värkande) till min fina väninnas vernissage. Där köpte jag och Kå en tavla som vi båda föll för. Det gjorde mig gladare, tavlan gjorde mig gladare.
Visst är den fin? Hon använder en lite speciell teknik på de här, hon häller en lackfärg på duk eller papper. Bara häller. Tycker det blir så coolt!
Nu är det 37 dagar kvar enligt plan. Och vi har skaffat en spjälsäng idag.
2 kommentarer:
Jag sitter här och vet inte vad jag ska skriva mer än att jag håller med, jag tyckte mycket om tavlan, men det är istället ditt förra inlägg jag sitter och funderar på. Eller egentligen inte inlägget som sådant utan tankar jag själv tänkt. Som inte är likadana men som väcks. Och någonstans konstaterar jag att jag är glad att det bara är tankar och inte känslor som väcks. Att det är skönt att konstatera att de övergått från hat till ingenting. Men tycka synd om är inte min grej längre och för barnens del har det aldrig funnits. Förlåt att det blev mycket jag. Smaklöst opassande.
Läser gärna om dig, fina.
Jag ser fram emot då det bara är tankar och inte känslor. Jag vet att jag kommer dit, jag har gjort det förr. Jag kom dit där hans beteende inte nådde mina känslor, jag bara agerade för barnens bästa.
Sen har han ju iochmed med att han hoppade framför tåget fått ett nytt varv av känslor.
Jag tycker inte han är värd mina känslor dock. Så det kommer att gå över. Tack för att du påminde mig.
Skicka en kommentar