sin hörna, rårakor till ett helt kompani och små dvärgkonstverk
minutiöst målade av sonen. Nattmacka, lite balkonghäng, samtal och
kramar.
Det är grejer det!
tisdag 4 maj 2010
Grejer
sin hörna, rårakor till ett helt kompani och små dvärgkonstverk
minutiöst målade av sonen. Nattmacka, lite balkonghäng, samtal och
kramar.
Ett rätt
Gamla drömmar och förhoppningar är min följeslagare i dag. Det skapar saknad.
Jag tog ett par steg bakåt i går kväll och måste nu hitta stigen igen för att tassa på framåt. Det ska nog gå. Men mina tassetofflor är ganska slitna.
Stora sonen är något mer på banan och lite gladare just nu. Och väldigt kärleksfull.
Lilla sonen är en smartis som skrev nästan full pott på nationella proven och idag har sprungit 7 km på någon bra tid. Stora sonen repade igår för första gången på länge och kom hem glad och pratig. Ljus. Det finns en massa ljus i de barn jag har.
Jag undrar hur det skulle kännas att vara en familj med två vuxna, en mamma och en pappa som var lika engagerade i barnen båda två. Jag undrar hur det skulle kännas att vara två om att se sina barn växa upp. Och då menar jag i ett kärleksfullt förhållande, men det skulle också kunna vara även från varsitt håll om nu det kärleksfulla förhållandet inte fanns. För jag väljer enkelt bort att leva i något dåligt, bråkigt, ont, kontrollerande "för barnens skull". Något sådant tror jag inte finns. Det lägger, om inte på en gång-så så småningom-skuld på barnen, vare sig man vill eller inte.
Jag har aldrig ångrat att jag lämnade barnens far, vi hade ett så destruktivt förhållande och det blev väldigt tydligt ett tag efter att vi brutit upp att det var det bästa att göra även för barnen. I början slet jag med ångesten över att ha brutit upp kärnfamiljen, att ha gjort mina barn till skilsmässobarn. Det första stora beviset på att mitt val var rätt var när stora sonen, då 8 år, kom till mig och sa "Mamma, du är mycket gladare nu när du inte bor med pappa längre. Vi har det mycket roligare." Och han hade rätt. Jag kunde leva så som jag ville och mådde bra av. Även om det ultimata inte var att vara singel, så fick jag möjlighet att utvecklas och vara lycklig och skapa ett liv för mig och barnen med glädje och frihet. Framför allt frihet. Som ju leder till glädje!
Om jag och barnens far gjorde många fel i vår relation så gjorde vi åtminstone många rätt i vår separation. Tydlighet, saker som barnen kunde förhålla sig till. Inget luddande med vem som skulle bo var och när. Allt det var spikat och klart innan vi berättade för barnen. Inget ansvar lades på barnen, de behövde inte bestämma något och behöva bli förvirrade. Det var klart som korvspad och jag tror att de gjorde dem gott. Och vi pratade inte illa om varandra. Inte någonting. Från det hölls barnen ute helt och det var en sak vi var fullständigt överens om att det var så det skulle gå till. För visst var det så att vi "talade illa" om varann TILL varann. Minst sagt. Det var många hårda ord och det vill man ju leva utan!
Jag har pratat med barnen nu när de är äldre och det har gått påpass många år. Den yngsta har ju levt större delen av sitt liv med separerade föräldrar. Jag frågade dem om deras känslor då, eftersom en mycket nära person till mig låg i separation och framförallt det ena barnet där mådde dåligt, och jag tänkte att ett barns "point of view" kunde vara värdefull. Mina barn bekräftade då att tydligheten i det gjorde det enkelt för dem. Framför allt den äldsta minns att han inte behövde undra hur det skulle bli och oroa sig för det. Att det var klart och tydligt vem som skulle vara var och när gjorde att det till och med blev lite av ett äventyr. Dessvärre lydde inte min kära vän råden från mina barn och det ledde också till en galen soppa med barn som mådde pyton...
Men det är en helt annan historia. Oj, vad jag drog i väg i mina tankar och skrivande.
Egentligen ville jag bara lufta tanken om att gamla drömmar och förhoppningar, men kom på vägen på att jag gjort saker rätt i verkligheten. Det var ju bra. Tassar nu vidare i tofflorna.
Jag tog ett par steg bakåt i går kväll och måste nu hitta stigen igen för att tassa på framåt. Det ska nog gå. Men mina tassetofflor är ganska slitna.
Stora sonen är något mer på banan och lite gladare just nu. Och väldigt kärleksfull.
Lilla sonen är en smartis som skrev nästan full pott på nationella proven och idag har sprungit 7 km på någon bra tid. Stora sonen repade igår för första gången på länge och kom hem glad och pratig. Ljus. Det finns en massa ljus i de barn jag har.
Jag undrar hur det skulle kännas att vara en familj med två vuxna, en mamma och en pappa som var lika engagerade i barnen båda två. Jag undrar hur det skulle kännas att vara två om att se sina barn växa upp. Och då menar jag i ett kärleksfullt förhållande, men det skulle också kunna vara även från varsitt håll om nu det kärleksfulla förhållandet inte fanns. För jag väljer enkelt bort att leva i något dåligt, bråkigt, ont, kontrollerande "för barnens skull". Något sådant tror jag inte finns. Det lägger, om inte på en gång-så så småningom-skuld på barnen, vare sig man vill eller inte.
Jag har aldrig ångrat att jag lämnade barnens far, vi hade ett så destruktivt förhållande och det blev väldigt tydligt ett tag efter att vi brutit upp att det var det bästa att göra även för barnen. I början slet jag med ångesten över att ha brutit upp kärnfamiljen, att ha gjort mina barn till skilsmässobarn. Det första stora beviset på att mitt val var rätt var när stora sonen, då 8 år, kom till mig och sa "Mamma, du är mycket gladare nu när du inte bor med pappa längre. Vi har det mycket roligare." Och han hade rätt. Jag kunde leva så som jag ville och mådde bra av. Även om det ultimata inte var att vara singel, så fick jag möjlighet att utvecklas och vara lycklig och skapa ett liv för mig och barnen med glädje och frihet. Framför allt frihet. Som ju leder till glädje!
Om jag och barnens far gjorde många fel i vår relation så gjorde vi åtminstone många rätt i vår separation. Tydlighet, saker som barnen kunde förhålla sig till. Inget luddande med vem som skulle bo var och när. Allt det var spikat och klart innan vi berättade för barnen. Inget ansvar lades på barnen, de behövde inte bestämma något och behöva bli förvirrade. Det var klart som korvspad och jag tror att de gjorde dem gott. Och vi pratade inte illa om varandra. Inte någonting. Från det hölls barnen ute helt och det var en sak vi var fullständigt överens om att det var så det skulle gå till. För visst var det så att vi "talade illa" om varann TILL varann. Minst sagt. Det var många hårda ord och det vill man ju leva utan!
Jag har pratat med barnen nu när de är äldre och det har gått påpass många år. Den yngsta har ju levt större delen av sitt liv med separerade föräldrar. Jag frågade dem om deras känslor då, eftersom en mycket nära person till mig låg i separation och framförallt det ena barnet där mådde dåligt, och jag tänkte att ett barns "point of view" kunde vara värdefull. Mina barn bekräftade då att tydligheten i det gjorde det enkelt för dem. Framför allt den äldsta minns att han inte behövde undra hur det skulle bli och oroa sig för det. Att det var klart och tydligt vem som skulle vara var och när gjorde att det till och med blev lite av ett äventyr. Dessvärre lydde inte min kära vän råden från mina barn och det ledde också till en galen soppa med barn som mådde pyton...
Men det är en helt annan historia. Oj, vad jag drog i väg i mina tankar och skrivande.
Egentligen ville jag bara lufta tanken om att gamla drömmar och förhoppningar, men kom på vägen på att jag gjort saker rätt i verkligheten. Det var ju bra. Tassar nu vidare i tofflorna.
måndag 3 maj 2010
Andningshål
Vaknade med känslan av att någon satt på mig.
Gjorde en del av det jag var tvungen till, men knappt. Som med en slöja framför sinnena och med lite gröt i öronen.
Hade ett möte på förmiddagen som satte knas i hela huvudet på mig. För att inte tala om i kroppen. Oro och obalans.
Dagen fortsatte i samma spår.
Min terapeut sa till mig idag att jag ska vara noga med mina andningspauser. Att jag ska ge mig dem, vårda dem. Att det är jätteviktigt.
Nu undrar jag bara.....
HURDÅ??????
Jag tog den där promenaden. Jag chillade med sonen. Jag pratade med vännen. Allt kändes lite bättre.
Sen kom ett sms och telefonsamtal jag verkligen inte bett om och andningspauserna sågs segla all världens väg.
Så... HURDÅ??
När det som virvlar därute i livet kommer och träffar mig utan att jag har en möjlighet att ducka?
Är det för mycket begärt med lite lugn och ro nån gång?
Gjorde en del av det jag var tvungen till, men knappt. Som med en slöja framför sinnena och med lite gröt i öronen.
Hade ett möte på förmiddagen som satte knas i hela huvudet på mig. För att inte tala om i kroppen. Oro och obalans.
Dagen fortsatte i samma spår.
Min terapeut sa till mig idag att jag ska vara noga med mina andningspauser. Att jag ska ge mig dem, vårda dem. Att det är jätteviktigt.
Nu undrar jag bara.....
HURDÅ??????
Jag tog den där promenaden. Jag chillade med sonen. Jag pratade med vännen. Allt kändes lite bättre.
Sen kom ett sms och telefonsamtal jag verkligen inte bett om och andningspauserna sågs segla all världens väg.
Så... HURDÅ??
När det som virvlar därute i livet kommer och träffar mig utan att jag har en möjlighet att ducka?
Är det för mycket begärt med lite lugn och ro nån gång?
----------------
Lånar härmed ett av mina favoritcitat;
"Nämen, om man skulle ta och gå och skjuta sig då."
Vilken måndag.
Jag hoppas innerligt att den aldrig går i repris.
Verkligen.
"Nämen, om man skulle ta och gå och skjuta sig då."
Vilken måndag.
Jag hoppas innerligt att den aldrig går i repris.
Verkligen.
söndag 2 maj 2010
På min gata
Jag gick nyss hem på min gata. Fylld av kärlek till min vän. Den som är mig närmast nu, som delar allt i mitt liv. Som jag gråter hos, skakar hos, blir arg hos, men mest av allt skrattar med.
Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.
Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.
Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det.....
Jag tänkte att min väg skulle bli en mörk en. Där gatlyktorna skulle vara släckta, där fönster skulle vara trasiga, där färgen skulle vara grå. Utan min kärlek. Jag tänkte att den skulle vara så, men att det så sakteliga skulle komma färg, att en och annan lykta skulle börja blinka. Att vägen skulle vara så erbarmligt tråkig, men att jag skulle vandra den ändå. För att det var vad som måste göras.
Det har inte blivit så. För på min väg genom livet finns min gata. Där jag har mitt liv. På den gatan finns hjälp, skratt och värme. Vägen har inte alls blivit så grå och hemsk som jag trodde den skulle bli. Vi lever och busar och hjälper och mår.
Det finns mörka skuggor i en och annan gränd, men ljuset på min gata är ändå det som lyser över och suddar skuggornas konturer. Det mörka i gränden når inte riktigt fram när det ljusa lyser så starkt. Det nuddar, men blir inte viktigt när jag vet det jag vet. Jag vet att det som är lögner aldrig kan skada mig om jag inte tillåter det själv. Och det tänker jag inte göra. Med all den kärlek jag får är det enkelt att inte tillåta det.....
Solat
Fotograf är ME. Hon får mig att skina.
Fast
Jag fastnar ibland.
I sängen på morgonen. Vid datorn på kvällen. På jobbet när jag egentligen ska gå hem. I ett samtal jag inte vill släppa. I en kärlek som inte går över. Med blicken när jag tittar på mina barn.
Jag fastnar sällan vid dammsugaren, räkningar eller nåt sånt.
Igår fastnade jag i sängen, i dag fick jag hjälp ur den och det blev en solig dag. Solig på alla sätt. Solen skiner fortfarande och det gör mig glad.
I morse fastnade bara mina tankar lite i en sexdröm jag hade på morgonen. Och där kunde jag ju få fastna lite, tycker jag. Den var extraordinär, kan jag säga. Drömmen. Akten.
I sängen på morgonen. Vid datorn på kvällen. På jobbet när jag egentligen ska gå hem. I ett samtal jag inte vill släppa. I en kärlek som inte går över. Med blicken när jag tittar på mina barn.
Jag fastnar sällan vid dammsugaren, räkningar eller nåt sånt.
Igår fastnade jag i sängen, i dag fick jag hjälp ur den och det blev en solig dag. Solig på alla sätt. Solen skiner fortfarande och det gör mig glad.
I morse fastnade bara mina tankar lite i en sexdröm jag hade på morgonen. Och där kunde jag ju få fastna lite, tycker jag. Den var extraordinär, kan jag säga. Drömmen. Akten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)