Med och utan

Det är tomt utan barnen som är i fjällen. Dock att det finns
fördelar. Det är rent här. Jag städar och.. Det förblir städat!
Knappt någon disk alls och bara lite tvätt. Och den här gången har
jag njutit av att vara lite ensam. Ensam som i fri att göra det som
faller mig in. Som att stanna till hos granne och fika till långt
efter middagsdags och strunta helt i middagen. Som i att träffa god
vän och gå på Kafe Klaver och lyssna på när Josefina Sanner spelar
och sjunger. Båda rekommenderas, för övrigt. God mat och trevlans
spelning.

Sen har jag haft migrän också. Igen. Men det är liksom enklare att
ha det när inga barn behövs skjutsas till tåg eller skola och
således inte heller behöver någon annan form av uppmärksamhet.

Vad som händer med Ettan? Han är hemma nu. Han har hört av sig varje
dag sedan i fredags natt, men han agerar otroligt försiktigt. Jag
väntar in, låter honom agera. Om han inte gör det så är det så.
Jag är här och nu, har haft roligt och dansat spontant i mitt kök
över att jag skulle träffa min väninna igår. Katten tittade
konstigt på mig där jag dansade med armarna högt för att deon
skulle torka. Ettan får reda vidare lite i sitt. Jag älskar honom
inte mindre, men jag säljer mig inte hur billigt som helst. Jag är
som sanden i ett timglas. Så ofta jag bara kan.

Jag bär runt på en kasse med tolkningar, frågor och funderingar.
Ställer ifrån mig den förvånansvärt ofta och gör saker för mig
själv. Skapar trivsel, är medveten, kollar fakta.. Med kassen
stående i ett hörn.

Det är bra. En dag i taget.

En dröm?

Jag drömde att Ettan ringde mig i natt. Han ringde från Florens och
sa att det var tomt och att han bara ville säga hej. Och jag undrade
vad han ville egentligen. Och han berättade hur levande staden var,
att man till och med kände det på lukten, att det luktade liv. Han sa
att han saknade mig. Och grät. Han sa att ville säga hur mycket han
tycker om mig, men att han vet att han inte får. Jag rättade honom
och sa att det var ringa han inte fick. Frågade om jag inte var tydlig
med det. Han sa jo. Och jag frågade om han mindes att jag sa att jag
bara vill att han ringer om han kommit fram till att han vill leva med
mig. Han sa jo o.
Sen sa han att han tänkt på mig varje dag och att han kämpat emot
impulsen att ringa mig varenda dag. "För att jag inte kan lova dig
Universum och jag tror inte att du nöjer dig med mindre". Detta sagt
till tjejen som nöjt sig med smulor. Pyttesmå asteroidkorn.

Vi pratade i nästan fyra timmar. Om oss. Om det som hänt, om vad vi
känner. Han sa att han älskade mig. Han sa det en gång innan han sa
att han vill igen. Oss. Efter det sa han det flera gånger till.

Gör om gör rätt. Börja om på nytt, varning för dåliga mönster
och ja till det bra, kärleksfulla. Nej till att jag skjuter över makt
han inte vill ha. Ja till lycka och att leva här och nu. Nej till att
jag lägger min lycka i hans händer och nej till att hans närvaro i
mitt liv gör mig orolig. Ja till att börja om i smyg för barnen. Ja
till att dejta. Nej till att fortsätta där vi var. Stort ja till att
jag ska lita till min intution.

Jag minns inte allt som sades i detalj och jag vill inte heller återge
allt. Det är helt mellan bara oss.

Och det var ingen dröm. Det känns lite så idag, för jag sov när
han ringde. Han väckte mig med orden."Det är jag, jag är i Florens
och det är tomt".
Det känns lite som en dröm idag, för jag trodde aldrig det här.
Jag vet inte vad som kommer att hända nu. Det är ett massivt jobb vi
har framför oss om vi verkligen gör det. Jag hoppas att vi gör det,
jag tycker att vi är värda det. Samtalet i natt visade så tydligt
att det vi funderat över när vi varit ifrån varann möttes precis
på mitten. Det känns otroligt värdefullt.

Har jag förresten sagt att jag älskar honom? Det gör jag.

Och till er som känner mina barn; det här en hemlis.

Stora sonen har beställt en bok.

Den första han köpt på eget initiativ..

Kors i taket!

Kantareller och sol

Jag står i köket på kvällen, lagar mat tillsammans med Lilla Sonen.
Solen skiner in genom fönstret och vi steker kantareller som min bror
har plockat ute vid vårt torp.

Jag häller upp ett glas vin, vi lagar Lillas favoritmaträtt,
svamprisotto. Jag steker snabbt några mjälla sparrisar till.

Det var en riktigt njutbar kväll, bara vi två. Det händer inte så
ofta.

Idag orkade jag laga mat åtminstone, så äntligen kan jag säga att
jag är på bättringsvägen. Lilla sonen har längtat efter hemlagat
när jag varit sjuk, så nu fick han bli stillad.

Nu sover han sött bredvid mig och jag väntar på Stora som varit hos
Ängeln och hennes sambo och fått hjälp med att bygga pilar till
lajvet han ska vara med på.

Alla lite nöjda i min lilla familj.

Det var en gång

Jag såg Exet ute på promenad idag. Han såg ut att ha blivit rätt
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.

Mina ex-pojkvänner verkar ha det bra. Ettan vet jag inte. Vi har inte
hörts sen han ringde för en dryg vecka sen. Men Exet och O. Os
statusar på Facebook är som manus för det liv jag önskade med
honom. Han lever faktiskt precis så vad det verkar. Men med en liten
ändrad detalj då.. Det är med en annan kvinna. Exet ser jag inga
statusar på, har ingen kontakt med honom, men har anledning att tro
att det går hans väg- livet.

Själv tampas jag med sviter från en vidrig övning på gruppterapin i
fredags och är fullt övertygad om att jag kommer att dö ensam. Samt
att jag idag bråkat med Stora Sonen som blir alltmer rastlös av
skolan han går i. De har inte riktigt kommit på hur de ska göra med
honom, möta honom. Idag möte med prat om en extra resurs, vi får se
var det leder. Han ska på ett fotojobb på torsdag, han åker till
fjällen på lördag, han ska på ett lajv i påsk.. Jag hoppas
rastlösheten ger med sig.
Idag hade jag känslan av att vara hans betjänt, färgade håret på
honom inför jobbet, hade tvättstugan och har dessutom fortfarande
feber. Så himla ynklig.. :(. Sen gnäller han på mig för att han
missförstått en sak. Hur nu det kan vara mitt fel? Skitunge. Får jag
säga så? Ikväll tycker jag att han var det.

Jag känner mig ensam. Som fan. En mamma som ger. Ensam vuxen. Sliten
och sjuk. Snart får jag säkert en framgångshistoria ur Ettans liv
serverat oxå. Tror ni inte?

Jag kämpar vidare i terapin med att framförallt behålla
självrespekten. Inte nöja mig med smulor. Stå för mina
värderingar. Jag önskar bara så innerligt att jag hade lärt mig det
här för flera år sedan. Då hade jag kanske inte varit ensam idag.

Jag är en sån jävla mespropp. Och nu måste jag snyta mig. Igen.

Opublicerat

Jag ligger sjuk. Och har haft huset fullt och mitt internet utlånat.
Inte läst era bloggar och saknar det. Själv skrivit inlägg som
förblivit opublicerade då jag inte litar på mig när jag är så
här sjuk. Jag skulle kunna få för mig att berätta precis vad som
helst.

Och det skulle ju kunna bli farligt, right?