Det var en gång

Jag såg Exet ute på promenad idag. Han såg ut att ha blivit rätt
tjock? Jag såg hans kvinna i fredags, hon såg allt annat än tjock
ut, hon var strålande snygg. Japp, det är hon. Jag bjuder gärna på
det faktum att hon ser ut som jag alltid drömt om att göra. Hej
Livet, liksom.

Mina ex-pojkvänner verkar ha det bra. Ettan vet jag inte. Vi har inte
hörts sen han ringde för en dryg vecka sen. Men Exet och O. Os
statusar på Facebook är som manus för det liv jag önskade med
honom. Han lever faktiskt precis så vad det verkar. Men med en liten
ändrad detalj då.. Det är med en annan kvinna. Exet ser jag inga
statusar på, har ingen kontakt med honom, men har anledning att tro
att det går hans väg- livet.

Själv tampas jag med sviter från en vidrig övning på gruppterapin i
fredags och är fullt övertygad om att jag kommer att dö ensam. Samt
att jag idag bråkat med Stora Sonen som blir alltmer rastlös av
skolan han går i. De har inte riktigt kommit på hur de ska göra med
honom, möta honom. Idag möte med prat om en extra resurs, vi får se
var det leder. Han ska på ett fotojobb på torsdag, han åker till
fjällen på lördag, han ska på ett lajv i påsk.. Jag hoppas
rastlösheten ger med sig.
Idag hade jag känslan av att vara hans betjänt, färgade håret på
honom inför jobbet, hade tvättstugan och har dessutom fortfarande
feber. Så himla ynklig.. :(. Sen gnäller han på mig för att han
missförstått en sak. Hur nu det kan vara mitt fel? Skitunge. Får jag
säga så? Ikväll tycker jag att han var det.

Jag känner mig ensam. Som fan. En mamma som ger. Ensam vuxen. Sliten
och sjuk. Snart får jag säkert en framgångshistoria ur Ettans liv
serverat oxå. Tror ni inte?

Jag kämpar vidare i terapin med att framförallt behålla
självrespekten. Inte nöja mig med smulor. Stå för mina
värderingar. Jag önskar bara så innerligt att jag hade lärt mig det
här för flera år sedan. Då hade jag kanske inte varit ensam idag.

Jag är en sån jävla mespropp. Och nu måste jag snyta mig. Igen.