Jag ser dig fast där, stående med förbundna ögon och du vet inte ens att du kan välja. Du viftar enkelt bort det som en ovilja och glömmer helt att det finns andra runtomkring, andra som du sårar i din litenhet.
Utan respekt och utan att ta ansvar för att bygga egen lycka trampade du på tilliten jag gav när jag släppte in dig igen. Jag, överrumplad och glad, hittade inte min tveksamhet och byggde för enkelhet och värme men skratten uteblev. Fantasimonster tog vid i tysthet och du rycker på axlarna mil ifrån mig trots att det var i ditt huvud de gjorde den största skadan.
Jag väljer nu. Jag väljer att sträcka på ryggen så att offerkoftan faller mot marken runt mina fötter. Jag suddar vackra bilder med trassel gjort av dina kalla fraser och jag väljer ljus i stället för mörker. Kanske släppte jag in dig igen, men delen av mitt hjärta som du hade förut höll jag intill mig den här gången, närmare än vad jag trodde själv.
Jag lämnar åter det du skjuter över på min sida för att du själv inte har förmåga att reda ut det. Men du kommer inte att lyckas få dit mig igen där jag trodde att det var så mycket jag som gjorde skadan. Det fanns ingen omtanke hos dig. Dina kärleksord var spel i leken där vinsten är kontroll. Men det är en kontroll du aldrig kan ha mer. Jag vill inte heller, när du visat mig vem du är mellan lagren av det jag ville se som helheten.
2 kommentarer:
Helt ärligt saknar jag några hästar i det stallet.
Heja sträckt rygg.
Nu jävlar.
Alltså, det tog slut igen va. HOm det var den hästen du saknade..?) Han sitter fast i ett dåligt mönster. Han vill inte ta ansvar för nån lycka. Ser inte att han kan välja. (
Men det gör jag. Och ja, nu jävlar!
Skicka en kommentar