En natt i trappen

(skrivet fredagen den 17:e)
Jag hade precis släckt och lagt mig för att sova när det ringde på dörren. Sådär strax efter midnatt. Jag hörde grannens hundar i trappen och förstod direkt att det var något knas. Det har varit en del trubbel hos min granne sedan en ny kvinna kom in hans liv. En trasig kvinna som slarvat bort hundar, suttit asberusad i en snödriva mm de senaste veckorna. Jag väckte Stora och bad honom vara med när jag öppnade dörren. Utanför står kvinnan naken och blodig och ber mig ringa 112. Jag gör det. Hon har skärsår här och var på kroppen och är rejält berusad. När jag ringer går hon tillbaka in i sin lägenhet. En hund har hon glömt i trappen. Jag pratar med 112. Det hörs slag inifrån grannen. Höga, märkliga ljud. Som snärtar. Jag och Stora är rädda och både vill och inte vill gå in och göra något. Kvinnan i luren på 112 säger att jag inte får gå dit, polis och ambulans är på väg. Hon säger att om den skadade kvinnan kommer ut igen ska jag ta in henne i min lägenhet.

Nu kommer nästa granne ut. Han hör mitt samtal med 112 och jag berättar samtidigt för honom. Den blodiga kvinnan kommer ut och springer ner i trappen för att hämta den glömda hunden. Grannen som kikat ut visar sig vara polis och han går ner efter kvinnan. Jag hämtar en handduk och ger så att hon ska få skyla sig. Vill ge henne kläder, det att hon är naken gör allt hemskare.

Jag undrar var min granne är. Han som bor där. Som bott här i flera år och aldrig gjort något väsen av sig innan hon kom in i bilden. Eller, han har inte gjort något väsen av sig då heller. Varit ledsen har han. Och sagt att det är svårt, att hon är svår.

Kvinnan på 112 säger till mig att om mannen syns till ska jag säga till direkt, hon ber mig vara kvar i trappen och se efter om han kommer och om han har något vapen.

Jag kommer på mig med att tänka att det är någon annan i lägenheten, inte han. Jag kan bara inte tänka mig att han skulle göra det här. Men tänker samtidigt att " i de lugnaste vatten".

Polis och ambulans kommer ganska snabbt. Jag står i min mammas gamla fula morgonrock i trappen och pratar med 112 tills de kommer. 4 poliser plus polisgrannen hänger kvar.

Jag går in till mig och klär på mig.
Polisgrannen kommer och knackar på efter en stund och lämnar tillbaka handduken som är full med blod. Kvinnan har åkt med ambulansen.

Det visar sig att kvinnan var ensam och har skurit sig själv. Och slagit sig. Han är inte hemma.

Polisgrannen går ut i trappen igen och blir kvar där med sina kollegor ganska länge.

Jag pratar med Stora en stund och ringer sen till Kå. Jag skakar. Stora kallar mig för bästa hjältemamman. Pratar med Kå och sen går jag in till Stora och flickvännen en stund och småpratar. Poliserna är kvar och jag hör hundarna skälla.

Jag hoppas att deras husse kommer hem snart. Hundarna gillar sin husse men är rädda för kvinnan.

Jag gick och la mig igen. Skrev på det här inlägget. Hundarna skäller och jag är så otroligt tacksam över att mitt liv är fyllt av så mycket gott. Att jag fått hjälp med mina demoner, att jag har kärlek och styrka i så många former omkring mig.

Tyvärr tänker jag också på att kvinnan ringde på flera dörrar. Men jag var den enda som öppnade. Inte ens grannen som är polis öppnade.
Helst vill jag inte tänka på det. Men så var det.

Idag gick jag över och ringde på, ville veta att hundarna är okej. Han var hemma och nykter och hundarna glada med husse. Jag berättade att det var jag som hade ringt och han sa "jag förstod att det var du, tack för att du gjorde det".
Kvinnan var inlagd på psykakuten.

Jag hoppas att hon får hjälp.

Träff

Jag var och lyssnade på Jakob Hellman igår. Igen. Sen här gången var han tillsammans med komikergänget Oslipat. Komikergänget var hyfsat och Hellman lysande.

Jag var där med Nova och Kå och i pausen gick vi ut och rökte. Plötsligt dyker en av tjejerna från gruppen upp därute! Det var första gången jag träffat någon från gruppen sen jag slutade och första gången jag träffat någon från gruppen utanför enheten. Det var underbart att se henne och jag blev väldigt rörd. Tårögd tillochmed. Hon var där utan sällskap och hon hängde med oss resten av kvällen. Det kändes så bra.

Efter spelningen gick vi ut och rökte igen och jag kommenterade en ring hon hade på sig som jag tyckte var så fin. Hon tog av sig den och gav den till mig. Bara sådär. Och hon messade till mig när vi skilts åt att hon tycker att jag är underbar. Vi har gjort spår i varandras liv på det bästa av sätt och för alltid. Det är fortfarande så att det inte finns någon annanstans där jag känt mig så trygg som i den här gruppen. Jag saknar dem. Väldigt, väldigt mycket ibland. Gemenskapen och tryggheten. Människorna. Kärleken.

Men ofta känner jag att jag klarar mig bra utan dem också. Alltså på egen hand utan gruppen. Men att det kanske är dags att ha en annan slags kontakt med dem. Kanske kan det bli vänskap? Jag vet inte om jag vågar prova. Vi får se.

Men jag är väldigt glad över ringen, den är en symbol för hur vi viktiga vi varit för varann. Att även jag bidrog till hur det var och blev. Och jag bär med mig en känsla som är mjuk och varm för över att jag fick träffa henne.

På det igen

Snorig av förkylning istället för tårar idag och tittar i backspegeln och inser att det inte var så synd om mig igår ändå. Ledsen med all rätt, ja. Oro med all rätt, ja. Men jag fick några mjuka timmar med ME på kvällen och alla barnen var hemma (tror att Storas flickvän har flyttat in här?) med mys i soffan och katten somnade hos mig på natten.

Jag håller i tråden. Det finns skav, jag slarvar med mat och alkohol, träningen är obefintlig och de tankarna som startades de dagarna jag undrade om jag var gravid tickar i bakgrunden. Det finns en irritation under huden som jag inte känner igen. En slags omvänd stress där jag vill ha det lugnt. Mina febertoppar kommer och går, värken i fötterna gör mig låg. Jag längtar efter sommaren men vill vara smal, orkar inte, tar ett glas vin till. Funderar över boende och att barnen växer på alla sätt. Vill inte ha det rörigt, undrar vad som kan räta ut. Jag vill ha förändring men vet inte vilken och inte ens varför. Och jag vet inte vad som kommer inifrån mig och vad som kommer utifrån. Fortfarande inga bilder uppmålade och kanske saknar jag någonstans dem ändå?

Stark och duktig

Morgonen började med tio röda rosor från Kå som hängde på ytterdörren. Jag trodde inte ens att han hade koll på att det var alla hjärtans dag..... Han förvånar mig ofta. På de bästa av sätt.

Jag fick besked om jobbet jag varit på tre intervjuer för idag. Alltså var jag en av de sista kandidaterna kvar. Beskedet kom från en ganska förvirrad och förvånad kille på rekryteringsbolaget. Jag fick inte jobbet för att de tyckte att jag var för stark och för duktig. Att killen på rekryteringsbolaget sa att han tycker att de gör ett misstag som inte väljer mig hjälper ju föga.

Vad är det för jävla anledning? Hur kan man vara för stark och duktig för ett chefsjobb...?

Jag trodde på det här, magkänslan var så rätt och jag hoppades otroligt mycket. Så jag blev förstås väldigt ledsen. Den här alltför starka och duktiga tjejen har idag mestadels snorgråtit och känt sig misslyckad och maktlös. Vad gick fel, liksom? Har känt mig dumpad.

Förvirrad och ledsen och orolig går jag och lägger mig snart. Utan Kå. Som ringde och ville komma hit, men borden i jobbsvängen fick bli prioriterade. Vilket jag klämkäckt sa var precis hur okej som helst. Glatt och uppmuntrande pushade jag iväg honom på det. Och gick och la mig i badet och grät levern ut genom örat för att det jag vill är att han ska vara här, hålla om mig, klappa mig, säga att allt blir bra, få mig att skratta, ge mig en axel att snora på.

Men. Eftersom jag är så jävla stark och duktig låter jag honom inte få veta det. Eller hur var det?

Nu avbröts jag i mitt skrivande av att han ringde igen. Jag sa inget nu heller. Bara småprat. Och god natt. Jag känner att jag måste dölja och jag vet inte vad som är rätt.

Jag älskar dig också.

Vägar

Jag har varit på tre intervjuer för samma tjänst. Gått vidare. Het kandidat. Nu väntar jag besked och hoppas. Det känns rätt i min mage.

Mitt i allt intervjuande blev min mens försenad. Ett par dagar, flera dagar. Att undra om man är gravid och samtidigt gå på anställningsintervjuer är påfrestande och förvirrande. Jag är inte gravid. Men åtta dagar över tiden gav mycket tid att tänka. Jag har tänkt, men inte ältat. Och någonstans inom mig finns en tråd, något att hålla i. Något jag inte har haft förut. Runt mig så gungar det på sina håll. Jag har vänner som har det tufft, det finns grötiga relationer jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till. Det finns rädslor och svårigheter. Men jag har tråden, jag kan hitta den och få tag på den och hålla mig iden. Jag tror att det är vad som kallas inre styrka. Jag vet inte säkert att det är så, jag gissar bara. 

I helgen har jag, Kå och Lilla kört go kart, Stora varit med sin kärlek E och kört bräda, vi har varit på klättercentret, jag har varit ute och tittat till båten i det strålande solskenet och lyssnat till takdroppet och drömt om sommar och segling. Jag, barnen och Kå har varit på en lysande teaterföreställning med efterföljande middag, Kå och jag har hälsat på ME och pratat i timmar. Och inte minst har jag druckit champagne och firat halvårsdagen och älskat med kropp och själ. Tänk så mycket som kan hinnas på en helg när ingen tid går åt till att bråka med monster och spöken. 

Jag är inte rädd för att vara ensam hemma längre. Jag bråkar aldrig med mina barn. Jag lyckas hålla en acceptabel ordning. Jag sover en del. Jag drar inte iväg i mina tolkningar, allt är inte längre känslostyrt. 

Jag skriver i natt lite om många av spåren i mitt liv just nu. Många vägar som korsas, som testas i tanken, som kämpas för i praktiken. Jag är lite stökig, men inte på ett trasigt sätt. Jag är nyfiken och lite orolig, men jag sitter här med tråden i hand. Oavsett vilken väg det blir.