Läxa

I dag har Lilla ägnat sig åt sin läxa i hemkunskap. Det har tvättats kläder, jämförts tvättmedel i affären och lagats mat efter tallriksmodellen. Hans modell blev lite speciell, inte riktigt som de som finns i hemkunskapsboken. Men Kå och jag blev bjudna på potatis och purjolökssoppa, ugnspannkaka med bacon (fetaost till mig-vegetarianen) och vi känner oss fullständigt nöjda med modellen!

Vårkänslor

När Lilla snörar på sig sina Converse som han har fått av Kå så infinner sig allt en och annan vårkänsla.

Dagens session, Gilla läget.

Påminde mig om att jag ska ägna mig mindre åt att döma mig och mer åt att gilla läget, planera även det positiva (så att jag slipper få sura uppstötningar av att se min attgöralista), trösta mig när jag är ledsen, ta pauser, berömma mig när jag gör något bra, inse att mycket av det jag gör kräver ton av energi och kräver återhämtning, att det här inte kommer att vara för evigt (arbetslösheten).

Jag tror att de två viktigaste sakerna är att minska dömanden och öka självtröst.

Har jag sagt att min psykolog är helt grym, för övrigt? Det är hon. Jag är väldigt glad över att jag får fortsätta hos henne ett tag till. Att gå från 4 timmar terapi i veckan till noll hade bara inte funkat. Men från 16 timmar i månaden till 2 verkar ändå räcka hyfsat. Även om jag den senaste tiden hade önskat lite mer.

Nu inte döma, trots kommit i säng på tok försent. Gilla läget. Och det finns mycket att gilla. Varit massor med Kå, var på en grym releasefest igår med honom och Nova och nu är det dags för några sportlovsdagar med Lilla som kom hit idag. Och jag har förresten inte bara varit mycket med Kå, vi har dessutom haft det väldigt bra. Jag råkar ha världens bästa, snyggaste, sexigaste, snällaste- helt enkelt bästa pojkvän. Och när jag gick upp i morse medan han fortfarande sov, slog på radion och satte igång att baka frukostscones, då var det inte svårt att gilla läget.

Jag gillar läget.

Upptäckt

Jag upptäckte i kväll att en massa svar på kommentarer från er aldrig har publicerats. Märkligt.

Ska se efter noggrannare från och med nu!

Jag gillar ju när ni säger hej och lämnar spår. Och jag vill säga hej tillbaka.

Gungigt

En gungig vecka med snabba, ganska hårda upp och ner. Ledsam, glad, rädd, modig, hoppfull, tröstlös, tårar, skratt.

Upp och ner.

Svårt att hitta balans, när ska jag säga vad? Döljer, är tyst, vågar inte. Vet att det är kedjereaktioner som gör mig sårbar och försöker hantera och använda färdigheter. I tysthet.

Men Kå märker. Han märker det ingen annan märkt förut. Och jag märker att han märker och måste till slut ta upp det för det känns som att min tysthet blir en lögn. Och jag får prata med snubblingar bland orden, testa, smaka på det jag vill få sagt. Jag skrämmer honom inte och han gör det inte större än vad det är. Han är tydlig med hur han vill att vi ska ha det, vad han vill veta, vad han inte vill att jag ska vara tyst om. Han ger mig något att förhålla mig till och genast får jag mer balans. Det blir bra och jag önskar lite att jag hade pratat med honom tidigare. Men samtidigt var det nog nu jag var mogen. Det blev bra. Det är bra. Och jag älskar honom mer för varje dag.

Behövd

Stora sonen har mognat enormt. Klarar sig alltmer på egen hand och gör saker tillsammans med flickvännen istället för med mig. Det gör mig glad och stolt. Hans självkänsla växer för varje dag. Han har börjat ta hand om sin tvätt då och då, de lagar mat och bakar. Han har åkt till skolan på egen hand tre gånger och kommit i tid två av dem. För ett halvår sen i det närmaste otänkbart för honom. Han har byggt på sina system och övar sig på att få det att fungera. Han har stor självinsikt om sitt funktionshinder och pratar om det, diskuterar det, gör det enklare för de i hans närhet och sig själv när förståelse finns. Men han gömmer sig inte i det. Skyller inte på det. Han jobbar med det och växer. Han behöver mig inte alls lika mycket längre. Precis som det ska vara.

Lilla sonen behöver mig nog mer. Men han delar inte med sig alls, är svår att nå och pluggar mest på i tysthet. Vi gör saker ihop och kommer närmre, men att bara samtala går inte. Då blir han tyst. Jag har förstått att det inte är så ovanligt bland tonåringar, men med Stora som förstabarn är det svårt att veta. Han är öppenheten själv. Om allt. Kå påpekade för mig att det nog är Lilla som beter sig mer som en vanlig tonåring och han har nog rätt. Jag har bara inte sett det så.

Nu åker Stora till fjällen med flickvännen och Lilla till sin pappa. Ingen här som behöver mig. Jag har inget jobb att gå till, ingen personal eller kunder som behöver mig.

Kå är den som skämmer bort och kan själv. Han behöver mig inte.

Jag känner mig obehövd och det är en helt ny känsla för mig!

Nova sa idag att hon behöver mig. Fast det gör hon egentligen inte. Hon kan oxå själv. Men jag förstår och förringar det inte. På ett känslomässigt plan behöver hon nog mig. Och det gör förstås mina barn också. De behöver dessutom mina pengar! De jag knappt har numera...

Men på det stora hela är jag väldigt obehövd jämfört med hur det alltid varit tidigare i mitt liv. Undrar om det är något bra? Undrar om det är något jag kan se fördelar i och njuta av? För just nu känns det mest obehagligt ovant.

Kå får gärna behöva mig. Att barnen gör det allt mindre är som det ska, även om det triggar separationsångesten.

Jag har något att fundera på nu. Igen.

Annorlunda

Den vanligen så hårt arbetande mamman har inget jobb. Understimulerad på gränsen till spyfärdig har jag ändå svårt att klara av det som står på "att göra" listorna. Det som kallas pensionärströttma?

Jag vill ha fart! Ändå blir jag orörlig och flyr ibland in i apati. Det är den ena delen av mitt liv. Vardagen när alla andra jobbar. Barnen i skolan. Jag söker jobb, nätverkar, läser, eller bara pyser ihop i en hög. Oanvändbar, ingen som vill ha. Uttjänt? Överkvalificerad. Utan examen, eftersom jag jobbat mig upp. Faller emellan. För duktig, för outbildad. Att vara här, för första gången i mitt liv arbetslös är så annorlunda.

Lika annorlunda är det att leva med Kå. Som skämmer bort mig, lagar mat åt mig (ja, han har lagat maten på bilden. Rubbet är hemlagat, även parmesanflarnen och nej, det är inte en engångsföreteelse han lagar maten jämt numera) prioriterar mig, vill va med mig hela tiden, ringer om vi inte ses en dag, vill alltid vara nära, orkar lyssna på mig, tar mig på allvar, smeker mig, skjutsar mig, handlar åt mig, spelar upp underbara låtar för mig, tvättar kläder jag glömmer hos honom. Han ger och ger. Jag känner det ofta som att jag får mycket mer än jag ger. Men han låter mig inte. Han är envis och kan själv.

Jag vill också skämma bort den jag älskar. Jag älskar Kå. Kan det vara så att han älskar mig med? Allt är så annorlunda.

Och trots allt jag skrivit ovan så kommer skaver ibland. Rädslan att inte räcka till, över att vara fel, att snart bli lämnad. Det är inte så annorlunda.

Men jag agerar inte på de känslorna. Annorlunda igen.