Sjunker in

Det börjar så sakteliga sjunka in hur många saker i mitt liv som påverkas och kommer att påverkas av Ms död.

Jag som trodde att hans inverkan på mitt liv numera var minimal.... Så är det inte längre. Han påverkar mitt liv mer nu än när han levde.

Jag har tänkt mycket på hur öppet jag ska skriva här i bloggen om vad som hänt. Hur det hände. Jag vet ju inte alls vilka som läser här. Samtidigt som det här är min ventil för många saker.

Jag känner in.

Och andas ut.

I morgon kommer K äntligen hem. Det har varit en galen vecka och jag har saknat så att få prata med honom ordentligt. Inte bara på sprakig telelina och korta meddelanden.

Min vardag är förändrad. Jag ska driva Ms företag och rädda det som räddas kan. Livet har satt mig i en mycket märklig situation. På tisdag ska jag till jobbet. Med en personalstyrka som bara väntar på att jag ska berätta för dem vad som ska göras. Jag ska till jobbet och göra saker för mina barn. Som jag också skulle behöva vara hemma hos. Återigen skulle jag behöva klona mig.

Minns ni att jag för ett tag sedan skrev att jag inte kände mig särskilt behövd?

Jag kan ta tillbaka det nu.

Klippa

I allt det kaotiska bland släktmedlemmar som virrar till det lite, arvsrätter, jag som förvaltare över dödsbo och alla företagen som lämnats i och med Ms död så dyker en klippa upp.
En klippa jag kan hålla mig i, en som tänker som jag i det här, som vet massor, som kan massor.

Jag hoppas jag gör rätt i att lita på honom. Min magkänsla säger att jag kan det. Min magkänsla har visat sig vara klockren på sistone. Så jag kör på det.

I morgon revisorer, advokat, företagspapper, bolagspärmar.. Men inte helt ensam i det längre.

I kväll kom O och hämtade Lilla och de gav sig ut på en tur. De kom hem med det största påskägg jag sett helt fullt med godis. O är så bra. En god människa som vill väl och är klok för det mesta. Ett riktigt bra ex, måste jag säga. Och det var precis vad Lilla behövde. Ett par timmar med O.

Nu hoppas jag att jag får ett par timmars sömn. Natten som gick innehöll alltför få timmars sömn och alltför många panikattacker. Stress och oro hade sönder natten. I natt känns det lugnare. Jag hoppas på sömn. För mer styrka.

Vaken

Jag har varit vaken sedan måndag morgon kl 7 och mina barns biologiska pappa har varit död sedan söndag kväll kl 20.

Jag fryser och saknar Kås armar omkring mig och jag tror att jag pratat i telefon i 20 timmar. Mina änglar har varit här. Handlat mat, lagat mat, dammsugit, pratat med barnen när jag inte kunnat på grund av allt som måste roddas med. Det har varit fullt av folk här varenda minut, alla sängar fulla.

Jag går sönder inuti för varje tår mina barn fäller, jag svarar så gott jag kan på frågor jag hoppats jag aldrig skulle få, jag har fått höra Lilla beskriva hur han känner och se och höra Stora som en fantastisk storebror. Stora fyller snart 18 och jag tar med honom i det praktiska. Och känner hur jag gör rätt i det. Han är klok och han mår bättre av att veta och förstå så mycket det bara går.

Här finns chock och här finns tårar. Här finns sorg och ilska. Här finns frågor och rädslor. Men här finns också underbar vänskap, stark kärlek, närhet och trygghet. Jag och mina barn har de bästa människor jorden och livet kan erbjuda omkring oss. Det goda finns här och lyser med strimmor så starka att de klarar att slå sönder dödens mörka filt.

Jag är tacksam för det ljusa. Jag är tacksam för det nära. Barnen kryper upp hos mig, vi samtalar, vi delar och jag känner hur banden mellan oss stärks och ändrar form. Det här ger vår konstellation en lite annan form och den kärlek jag inte trodde var möjlig att den kunde bli starkare blir just det.

Räknas in

Inatt blev han inring på ett panikjobb.
Jag perplex över att han ville prata med mig först. Innan han sa ja. Han hade kunnat säga ja först och sen förklarat för mig. Så ville han inte göra.
Jag hjälpte honom att boka flygbiljetter och lite med packningen. Skjutsade honom till Arlanda.

Separationsångesten tar i några varv extra när resan inte varit planerad. Men jag känner mig inte lämnad. Inte så. Han vill vara med mig, räknar in mig. Räknar med mig och behöver tanka mig innan han åker. Vill inte släppa.

Jag hade hellre haft honom här, men min värld stannar inte. Jag bara är vidare. Med honom nära i tanken och vet att jag är i hans.

Jag sov lite och drömde om honom. Sen frostade jag av frysen. Sorterade hundra strumpor. Lagade ungsfalukorv till de som äter kött i familjen.

Värsta 70-tals hemmafrun. Eller var det 60-talet kanske?

Livet är här. Och nu. På 10-talet.

Och vi älskar.

Hej Livet. Nu igen.

Våga nära

Innan jag faller och skrapar händer och knän på nytt tar du emot mig där i luften. Fallet blir inte hårt och knappt ens något fall. Du kommer mig nära, jag vågar och jag tror att jag nog är bra. Ärren efter tidigare fall bleknar alltmer, handflatorna kan återigen smeka mjukt.

Du möter mig på vägen, alltid mittemot eller alldeles nära intill. Det blir aldrig någon kall luft mellan, inte ens när jag sagt vad jag tänkt. Det som skrämmer mig att dela, det jag tror ska skrämma dig håller du om helt mjukt och vill att jag ska ge.

Jag vaknar på natten och undrar ibland. Då är din hud där, din arm om mig, dina andetag. Min undran försvinner ut i andetagen och min luft blandas med din. Och precis när jag behöver dig behöver du mig och takten är densamma hos oss båda.

Status sen sist.

En bra anställningsintervju på ett företag jag gärna, gärna skulle jobba på.

Sett en vit hjort i skogen.

Haft alla barnen inklusive Snöret, Storas bästis, och E, Storas flickvän. Sett ut som ett ungdomsläger här. Tills igår eftermiddag då det plötsligt blev tomt. Stora och Snöret åkte hem till henne, E hem och Lilla till sin pappa.

Och jag tyckte det var skönt att vara ensam hemma några timmar.

Fått ett mejl från VDn på det företag jag helst vill jobba på. De söker egentligen inte någon just nu, men jag är beredd att sälja mig fett för att få jobba där. Han vill träffa mig.

Jag har stökigt hemma och är alldeles för tjock.

Jag har varit på en fantastisk konstutställning i dag och sedan haft mysmiddag med Pi ute på landet.

Kå är bortrest men nära. Han kan den konsten och är en av de saker som gör att jag älskar honom mer och mer för varje dag. En av många, många saker.