Från slut till början

Där är han. Exet. I det han har valt. Jag såg honom igår. Och jag tänkte så "där är han och där kommer han att vara och här är jag och här kommer jag att vara".

Jag kommer aldrig att förstå valet, inte med den vetskap jag har och efter vad jag själv fått uppleva, sett och hört. Som jag ser det hade han kunnat välja annorlunda om han hade haft motivationen. Men den hade var inte nog.

Jag har under det här dryga halvåret blivit matad med att det han sa till mig var sant, alltihop. Jag vill faktiskt inte tro det längre.
För om det var det så är han nu någonstans där det inte är bra för honom att vara. Förut ville jag tro på det, jag ville inte vara lurad. Nu känns det som att det skulle vara mycket enklare att leva med att vara lurad.

Jag vill tro att det inte var nästan något av det han sa till mig som var sant. Då är det enklare att bara avfärda det hela som att han betett sig som en idiot mot mig. Men om det finns sanningar i det han har sagt så beter han sig som en idiot mot sig själv inte minst och även mot en del andra.

Anser jag.

En av mina bästa väninnor som blivit lämnad av sin man frågade mig "Hur kan jag sakna någon som beter sig så fruktansvärt illa mot mig??" Jag svarade henne att det är för att hon saknar den hon var gift med, den mannen som behandlade henne väl, som älskade henne, som var hennes goda livskamrat. Och precis så är det. För alla de som saknar i en sådan situation, tror jag. Naturligtvis har jag inte velat vara i situationen där jag behandlats som skit, helt utan värde. Jag har velat vara i situationen där jag blev behandlad som en prinsessa. Som den vackraste, bästa och klokaste tjejen på planeten.

Häromdagen lyssnade jag på låtar som rör runt rejält i mig, tänkte på allt som hänt-från första dagen jag träffade honom och fram tills nu. Vad som sagts, vad vi gjorde, vad vi sa, vad som skrevs. Lite som när livet passerar revy, som det sägs att det gör, innan man dör.

Det jag hade med honom, det jag har gått igenom efter att han lämnade mig-passerade revy. Kanske var det för att just den delen av mitt mitt liv dör nu. Jag går vidare. Jag önskar mig inga fler tårar och ingen mer saknad i det här ärendet.

Jag tänker att det inte var sant. Att det var en lögn som svepte förbi och att många blev drabbade av lögnen, men att det var en lögn. Mitt motto är att vara sann och då kan jag inte hänga fast vid en lögn. Mitt mående kan inte bäras av rykten och antaganden. Jag har liv här, på riktigt. Mitt framför mig och runt omkring mig flödar massor av liv.

Jag vill inte ha bråk och svek och skada i mitt liv. Inte ens på lite håll. Jag vill vara i goda värden, ärlighet, riktighet.

Jag har alla möjligheter att vara i just det nu och jag vill ta de möjligheterna. Med mig på vägen kan jag ha kvar hur det kändes för mig. Hur sant det var just då för mig och vilka fantastiska känslor som forsade genom mig då. Kärleken i sig är aldrig dålig, men omständigheter runtomkring kan vara det.

Jag var ärlig och jag var sann. Jag var värd att vara ärlig och sann mot. Jag la upp mina inälvor, serverade dem helt blottade och han har suttit med besticken nerstuckna i dem ett tag.

Besticken är borta nu och jag stängde mig. Det har varit sårigt och trasigt därinne, men läkningsprocessen är i full gång....

Och tänk..... Om jag hade fått lite, lite hjälp på traven så hade jag inte behövt skriva det här inlägget (inklusive många fler som jag skrivit under den här tiden sedan han lämnade mig) och jag hade kunnat få ett avslut mycket tidigare. Om han bara hade varit stark nog att ge mig sanningen från honom, hur den än såg ut. Tänk vad mycket enklare det hade sett ut för alla inblandade. Utom just för honom under en timme eller två.

Men det till trots har jag kommit till avslut.

Och jag har hittat en ny början.