Jag vill hälsa på någon annan, jag. Jag vill ligga i en särskild
soffa och titta ut genom balkongdörren.
Hos honom som jag tycker luktar så gott. Just nu hatar jag det
geografiska avståndet mellan oss innerligt.
Jag tänkte nyss på att mitt i allt det här som skrämmer mig med en
ny relation så finns det saker med honom som gör att jag känner mig
trygg. Jag går till exempel barbent hemma fast att han är där och
det är ljust. Jag visar inte mina ben för nån annars. På stranden
korta stunder om jag måste, men sarong eller byxor åker på snart det
bara går.
Av någon outgrundlig anledning så känns det okej med honom. Att visa
de där anskrämliga benen. Eller så försöker jag omedvetet skrämma
bort honom.
Det tänker jag på med feber i såväl ögon som panna.
Han är också sjuk. Jag tycker lite synd om oss.
4 kommentarer:
Jag tycker mycket synd om er. Krya på er båda två. Underligt att skriva till några jag inte känner egentligen. Skit samma. Undrar just om dina ben är så anskrämliga som du skriver, jag skulle inte tro det.
Tack för omtanke! Och det är ju så vi lär känna varann här i bloggvärlden :)
De är mer anskrämliga än man kan tro. På riktigt. De har råkat rätt illa ut, jag är inte bara fåfäng sådär i största allmänhet. Eller jo, det är jag.. Men med benen är det mycket mer än så.
Jag tycker att de är fina.
Om inte berget kommer till Moses får berget komma till,ehh, var det verkligen Moses som tjafsade med berg? Det jag skulle skriva här som wordpresstroll var bara att jag håller med Anguin. Men wordpresstroll får inte kommentera nu så jag gick och blev ett bloggertroll tills det löst sej.
Skicka en kommentar