Pendlar

Jag har pratat med min "gamla Inneboende" idag. Hon som sett massor av hur jag mått under våren. Som kan se på mig med distans och vara sådär klok....

Jag brottas med en massa rädslor, funderingar och okunskap. Okunskap om mig själv. Och med en del kunskap om mig själv.... Jag gör som vanligt så att jag processar på, utan att ta med den eller dem som har med det som jag processar att göra..

Jag känner inte inte igen mig och har väldigt svårt för att förstå vad det är som gör vad hos mig. Jag är i en jätteny relation, en helt olandad, ömtålig, fin, bumpig sådan. Jag fattar inte bumparna. De skrämmer mig. Jag skrämmer mig. Mina reaktioner är mellan varven väldigt hårda och oresonliga. Som en skitunge i bland. En skitunge som letar fel, dessutom.

Suck.

Jag påverkades så otroligt hårt av det som hände med Exet. Inneboende har förtydligat för mig i dag. Jag har mått så fruktansvärt dåligt över det. Hela min värld påverkades av det. Inneboende sa till mig att allt annat än att jag får reaktioner mot nya människor som kommer in i mitt liv vore helt otänkbart. Nya sorters reaktioner som jag inte haft förut. Och det är ju det jag har. Helt nya reaktioner som jag inte fattar. Eller jo, nu efter det långa telefonsamtalet fattar jag nog lite mer. Men jag har faktiskt inte trott att jag påverkats och skrämts så mycket som jag tydligen har gjort av det som hände. Men visst är det så att inget har gått mer åt helvete vad det gäller relationer för mig i hela mitt liv. Just därför att jag öppnade mig så fullständigt, kände en sådan enorm tillit och platsen för honom i mitt liv var den mest självklara. Och slutet på sagan så abrupt, orättvis, hård och inte minst smärtande. Och än i dag ouppklarad, dessutom.

Jag är i början av något nytt nu. När jag känner pirr i magen kastas jag genast över i osäkerhet, blir rädd, tyst och vill inte göra fel. Analyserar minsta ord och rörelse, säker på att han ändrat sig och inte vill vara med mig längre.

Trygg och säker på hemmaplan med de mina omkring mig kan jag gömma mig bakom den tryggheten, bli irriterad över småsaker, dömande och hård när det närmar sig saker som är känsliga för mig. För att därifrån, på hans hemmaplan, falla hårt för hans sätt och genast befinna mig i en situation där jag är livrädd för att göra fel, vara fel och inte bli omtyckt. Jag pendlar hårt mellan att vara en bitch som förminskar honom till en mespropp som är tyst, försiktig och rädd för att bli lämnad.

I själva verket är den versionen av mig som är "stark" och självständig (dvs bitchig) den som verkligen riskerar att bli lämnad. Kanske kommer det här inte alls att fungera. Kan jag skicka räkning på terapin till Exet? Eller stämma honom? Jag vågar fan inte lita på nån.

Inneboende säger till mig att det enda jag kan göra är att se till att få ordning på tilliten igen. Att det finns de som både säger som det är och dessutom står för det. Att det inte är en självklar följd att bli sårad för att jag öppnar mig.

Jag undrar det jag....?

Som en granne säger "Det är inte lätt att vara ihop och det är inte lätt att inte vara ihop."