Måndagskriv

Jag har inte fastnat en enda gång i helgen.

Allt har varit en härlig röra av göra och känna och vilja. Vi har gått upp tidigt till förmån för härliga storfrukostar som har fått pågå lite längre an vad de "egentligen" ska. Vi har varit i väg och klättrat, säkrat varandra och skrattat och njutit av att vara tillsammans. Vi har lagat mat ihop, Sushi som kändes som familjejulpyssel att göra. Fula, fina, roliga bitar-goda allihop! Inget kunde vara fel. Alla rätt.

Vi har bott som på ett camp. Madrasser på golvet och kärlek i luften. Till och med Stora sonen har häng med hela helgen, gick upp kl 9 i lördags alldeles av sig själv och det har inte hänt på... Verkligen mycket länge.

Vi har röstat, vi har varit i skogen och lekt och tittat på havet och byggt saker. Sprungit, andats och njutit i solen. Vi har pratat och lyssnat, och vi har verkligen varit tillsammans. Alla har tagit plats, på det bästa och mest självklara vis och

Stora sonen har varit förväntansfull och glad inför idag, då han börjat som grävmaskinistassistent. Han satt uppe med mig igår kväll och bara myspratade om livet och helgen som varit och det som ska bli. Han var nöjd, mysen, nyfiken, klok och helt underbar att vara med.

Och jag sprang till terapeuten idag och bad på mina bara knän och om hjälp att inte leta fel, att inte kvävas av stissig rädsla, att inte bli någon annan än den är jag är. Hjälp att inte slå mig själv med värdelöshetsbasebollträet i huvudet.

Jag fick en gedigen läxa med mig hem och jag ska jobba hårt den här veckan oxå.. Hittills har jag fått sådan hjälp av den här terapin att jag faktiskt vågar hoppas på att jag till och med i det här läget, mitt svåraste spinn av dåligheter, kan få verktyg som fungerar. Att jag kan få lite ordning på det. Kunna få landa, vara nyfiken och njuta och hoppas och vara här och nu utan att döma mig.

Jag tror att det finns möjlighet till det. Äntligen.